Det börjar bli bråttom för det konservativa blocket om de ska lyckas vinna stöd hos en majoritet av väljarna. Kampen utspelar sig i en ganska liten andel av väljarkåren, och den avgörs antagligen tidigare än de flesta tror.

Det varierar förstås lite mellan åren, men långt mindre än varannan väljare kan överhuvudtaget tänka sig att byta parti mellan två val. Mellan 2014 och 2018 var det en dryg tredjedel av väljarna som bytte parti. Det är alltså en minoritet som alls kan övertalas att ta en annan valsedel.

Faktum är att hälften av väljarna är att betrakta som helt opåverkbara av vare sig politiska kampanjer eller verkligheten. De röstar likadant i val efter val, åtminstone tre val i rad.

De väljare som ändå byter parti går oftast till ett ideologiskt närliggande alternativ, vanligen inom samma block. Bara drygt var tionde väljare byter block mellan valen. Det framgår i Valforskningsprogrammets rapport Flytande väljare 2018, skriven av statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson.

Man kunde kanske tro att partibytare är fladdriga själar som bestämmer sig i sista stund i valbåset. Men det stämmer inte. Partibytarna är till största del som andra väljare – rimligt välinformerade, motiverade och ute i god tid.

Valforskningen har i och för sig uppmätt att allt fler väljare tenderar att fatta beslut allt senare. För några decennier sedan var partiidentifikationen större, lojaliteten högre och därmed besluten tidigare. Men att väljarna bestämmer sig senare betyder inte att de hoppar runt okontrollerat. Tvärtom håller den stora merparten fast vid sin ursprungliga idé om partival.

Uppåt hälften av blockbytarna bestämmer sig innan valrörelsen. I valets sista vecka står alltså ungefär en tjugondel av väljarna kvar och väger mellan blocken. En tjugondel av väljarna motsvarar cirka 325 000 personer. Det kan också beskrivas som fem procentenheter i en opinionsmätning.

Det kan låta som mycket. Men den blockbytande väljarandelen går inte i en och samma riktning. Somliga väljare går vänsterut, andra högerut. En avsevärd andel av blockbytena tar alltså ut varandra.

Låt säga att hälften av den blockbytande tjugondelen återstår att slåss om under själva valrörelsen. Det är antagligen en skattning i överkant. Kampanjandet, valstugorna och affischerna påverkar i så fall som mest var fyrtionde väljare. Det motsvarar 162 500 personer. 2,5 procentenheter. Max.

Svenska valrörelser har förvisso sett några överraskningar. Minns Leijonkungen 2002, då Folkpartiet Liberalerna gick fram 4,1 procentenheter i spurten. Men när statsvetarna granskar de tio största jordskreden syns ett tydligt mönster. För det första har alla häftiga spurtrörelser skett i högerblocket. För det andra tycks spurtvinster antingen hänga ihop med strategisk röstning för att lyfta ett betydelsefullt parti över gränsen eller med hopplösa situationer där partival ändå inte spelar så stor roll. Om en högerregering ändå inte är i sikte kan man lika väl rösta på Lars Leijonborg. Men succéartade valspurter är sällsynta. Statistiskt sett är det alltså mycket osannolikt att någon vinner flera procentenheter från det andra blocket i en valrörelse.

Det låter då som en riskabel strategi att vänta fram till valrörelsen med att övertala väljare. Nästan alla bestämmer sig ju tidigare.

Läs även: Spelplanen valet -22

Just nu väger opinionsläget mellan blocken tämligen jämnt med viss övervikt åt vänster. I SCB:s senaste partisympatiundersökning fick Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna tillsammans 44,4 procent. De rödgröna i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet fick tillsammans 47,6 (både Liberalerna och Miljöpartiet hamnade under spärren). I motsvarande mätning inför det val som gav den borgerliga Alliansen regeringsmakten 2006 ledde högerblocket med 50,4 mot 41,7.

Att döma av historien vore det hart när omöjligt att ta in det nuvarande rödgröna övertaget i en valrörelse. Väljarrörelsen behöver komma nu i vinter.

Läs även: Varning! Sossarna gör allt rätt just nu