Nooshi Dadgostar blev överkörd, rapporterar Ekot (28/2). Vänsterpartiet är splittrat. Partiets verkställande utskott ville rösta med övriga riksdagen för pansarskott till Ukraina, men partistyrelsen höll emot.

Vänsterpartiet kunde rimligen inte ha gjort annorlunda.

Partier är inte bolag som kan anpassa produkten beroende på efterfrågan. Partiernas ståndpunkter är förankrade i program och stämmobeslut.

Vänsterpartiets antimilitarism är ingen liten detalj som en opportunistisk partiledning kan förbise vid behov. Partiprogrammet fastslår att ”Svensk vapenexport ska avvecklas”, vilket förstås försvårar svenska granatkastare till utlandet. Programmet stadgar också att ”Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN”. Det är en ståndpunkt som omöjliggör militär hjälp till Ukraina, eftersom Ryssland sitter i säkerhetsrådet och kan blockera varje försök att få FN att ingripa.

Vänsterpartiets nuvarande riksdagsgrupp blev tillsatt 2018 på löftet i valplattformen ”att Sverige slutar exportera vapen”. Så sent som för några veckor sedan fastslog partikongressen valplattformen för 2022. Där uttrycks samma sak med orden: ”Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”

Vänsterpartiet, i likhet med flera andra så kallade fredsrörelser, ser dessutom extra allvarligt på vapenexport till pågående konflikter. Total avrustning är det långsiktiga projektet, men på vägen dit får krigsindustrin begränsas stegvis. Kan inte all vapenexport hindras, vill man åtminstone stoppa tillgången till vapen mitt under brinnande krig. På Vänsterpartiets hemsida, under rubriken ”Vapenexport”, står det därför att V kräver ett ”absolut förbud” mot vapenexport till ”stater som är i krig”.

Partiets ryggmärgsreflex dagen efter Rysslands angrepp på Ukraina var också att understryka Vänsterpartiets motstånd mot ”svensk vapenexport till krigförande länder” i det officiella fördömandet av kriget.

Läs även: När Ryssland angriper duckar fredsrörelsen

Allt detta ville alltså Nooshi Dadgostar ändra med en handbromsvändning, när det blev politiskt obekvämt. Det är i och för sig hedervärt. När ledningen för Vänsterpartiet inser att man har haft fel ska det välkomnas.

Mindre hedervärt av Vänsterpartiets toppnamn var att skolka från riksdagsarbetet när det skulle bli omröstning, så att hon slapp stå i kammaren och försvara partiets hävdvunna linje. Att gömma sig när det blir obekvämt – det är populism på högsta, eller möjligen lägsta, nivå.

Det är ingen liten process som krävs för att V ska svänga på en så avgörande punkt. Visst kan partier byta åsikter – men det tar tid och är ganska komplicerat.

Sent på tisdagkvällen kom ett nytt besked från V. Partistyrelsen har under hårt tryck bytt fot. Nästa gång frågan kommer upp i riksdagen kan Vänsterpartiets ledamöter rösta för svenska vapen till Ukraina. Men det är så dags då.

Det är alltså inte förvånande att Vänsterpartiet hamnade där det hamnade i måndags. Det är Nooshi Dadgostars trendkänslighet som bryter mot en djupt förankrad position.

Det konstiga är snarare att Socialdemokraterna vill samarbeta med Vänsterpartiet om regeringsmakten och om svensk säkerhets- och försvarspolitik.

Läs även: Nooshi Dadgostars dödskyss