Var är mobiliseringen från fredsrörelsen, den svenska såväl som den internationella, mot Rysslands krigspolitik? Den är, som alla kan märka, i det närmaste icke-existerande. Obefintlig. Och nej, pandemin är inte förklaringen.

I det lilla som hörs från de självutnämnda fredsvännerna framstår kritiken mot Ryssland mest som en förevändning för att kunna tala om vilket hot mot freden den västliga försvarsalliansen Nato och dess kärnvapen utgör.

Inför ett befarat amerikanskt angrepp mot Irak 2003 hölls enorma demonstrationer världen över. Den 15 mars – några dagar före invasionen – demonstrerade enligt Aftonbladet uppskattningsvis mellan 5 och 10 miljoner människor. Det var den andra världsomspännande manifestation mot det befarade kriget detta år. I Sverige deltog minst 75 000 personer i 25 städer över hela landet. Enbart i Stockholm lockade protesterna omkring 35 000 personer, enligt polisens uppskattning. Representanter från samtliga riksdagspartier utom Moderaterna höll tal, däribland Vänsterpartiets dåvarande ordförande, Lars Ohly.

I söndags, när Svenska Freds och en handfull andra grupper höll en manifestation på Odenplan i Stockholm, deltog kanske en hundradel så många. De närmast sörjande.

Läs även: Gudmundson: Inte ens rysk invasion väcker S

Under kalla kriget var stora delar av den internationella fredsrörelsen, som Världsfredsrådet och dess svenska gren Svenska Fredskommittén, fjärrstyrd från Moskva.

När den första världsfredskongressen hölls i Paris den 20 april 1949, beskrevs den av arrangörerna som “ett folkens svar till dem som undertecknat avtalet om Atlantpakten”, alltså försvarsalliansen Nato.

“Redan från början var världsfredsrörelsens prosovjetiska inriktning klar”, konstateras i Säkerhetstjänstkommissionens rapport Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90).

Här hemma hade Sveriges kommunistiska parti redan dragit igång en landsomfattande “fredskampanj”. I februari 1949 avhölls i Eriksdalshallen i Stockholm ett “fredsmöte”. Därifrån skickades ett hälsningstelegram till den sovjetiske diktatorn Josef Stalin som återgavs i tidningen Ny Dag:

“Fredsmötet i Stockholm med 3 000 deltagare hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik, och uttalar sin glädje över sovjetregeringens initiativ för att hålla de skandinaviska länderna utanför de imperialistiska blocksträvandena.”

Världsfredsrådet – som bytt solidariteten med Stalin mot solidaritet med Putin – finns fortfarande kvar, liksom Svenska Fredskommittén. Sovjetunionen finns inte längre, däremot en arvtagare i form av Putins Ryssland, vars intressen dagens fredsrörelse går likt nyttiga idioter. Någon fjärrstyrning behövs inte. Decennier av sovjetisk “fredspropaganda” sätter fortfarande sin prägel på rörelsen, den sitter i ryggmärgen.

Det är talande att målet från “fredsmötet” i Eriksdalshallen för drygt 70 år sedan, är samma som i dag: att hålla Sverige “utanför de imperialistiska blocksträvandena”, det vill säga Nato.

Läs även: Skarpa reaktioner mot Putins besked

I en debattartikel i Omvärlden på måndagen kritiserar Svenska Freds Sveriges närmande till “kärnvapenalliansen NATO”. När den ryske presidenten Vladimir Putin hotar Ukraina med död och ödeläggelse är det Nato och oron för att Nato ska bomba Moskva med kärnvapen, som främst uppehåller Svenska Freds.

Det är slutsatser som applåderas i Kreml.

Nu förmår den tynande svenska fredsrörelsen inte att av egen kraft mobilisera några större skaror. Det blir några hundra på Odenplan. För att det ska bli breda protester krävs att den samlade vänstern sätter sig i rörelse. Och det är den helt uppenbart inte intresserad av.

En sannolikt representativ bild av hur resonemanget går på den kanten i dessa dagar ges av Lisa Pelling, chef för fackföreningsfinansierade tankesmedjan Arena Idé. Att demonstrera är lönlöst eftersom det ändå inte skulle “bita på Putin”, skriver hon på opinionssajten Dagens Arena, med “radikal, progressiv idégrund”. Istället gäller det enligt Pelling att inte “spela med i krigshetsen”. Sverige hotas ju inte av krig, “ingen behöver hamstra toapapper, förmodligen inte ens i Kiev”.

I förbifarten kan väl konstateras att brist på toalettpapper kanske är ett av den ukrainska befolkningens mindre problem i dessa tider.

Pelling tror inte Ryssland bryr sig om demonstrationer, däremot av svenska försvarsbeslut. Det är dock ingen plädering för ett starkare svenskt försvar, om någon nu väntade sig det. Tvärtom.

“Historiska ökningar av försvarsanslagen och militärer på Gotland gynnar Vladimir Putins genommilitariserade regim, sådant bidrar till att legitimera Rysslands upprustning snarare än att förhindra den.”

Att stärka beredskapen gynnar bara Putin. Nedrustning, inte minst kärnvapennedrustning, är istället den väg Svenska Freds liksom Pelling förespråkar.

Det finns några få exempel på länder som gjort sig av med sina kärnvapen. Ett av dem råkar vara Ukraina. 1996 överfördes de kärnvapenmissiler som fanns kvar i landet från sovjettiden till Ryssland. Till grund för detta låg det så kallade Budapestavtalet från 1994, som ingicks mellan Ukraina, USA, Ryssland och Storbritannien. I avtalet gavs Ukraina garantier för sin säkerhet och territoriella integritet i utbyte mot missilerna.

Ukrainas beslut den gången att lita på Kreml framstår i dag som ett misstag av historiska mått.

Läs även: Skogkär: Rysslands imperiedrömmar består