Det var i Tunisien det började. Den 17 december 2010 dränkte grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi in sig själv i bensin och tände på. Polisen hade beslagtagit hans torghandlarvagn och myndigheterna hade vägrat honom hjälp. Han hade inte haft råd att muta sig fram.

Grönsakshandlarens självmord i protest blev en symbol för det politiska missnöjet och utlöste protester i hela Tunisien. Därefter spreds demonstrationerna runtom i arabvärlden. Egypten, Libyen, Marocko, Algeriet, Syrien, Jemen – listan kan göras lång på arabiska länder där folkliga protester försökte tvinga fram politisk förändring. Den omvälvande perioden fick namnet ”den arabiska våren”.

Det var alltså i Tunisien det hela började. Och nu ser det ut som att det är i Tunisien det slutar.

Läs även: Efterlyses – ett vuxet samtal om islam

Tunisien var det enda land som lyckades införa demokrati. Revolterna i andra länder ledde ingenstans. I bästa fall ersattes ett auktoritärt styre med ett annat.

Utom i Tunisien, där utvecklingen skänkte hopp om regionens framtid. I Tunisien respekterades folkviljan. Det till en början vinnande partiet Ennahda, en gren av det annars totalitära Muslimska brödraskapet, såg ut att växa med ansvaret och genomgick en förvånande sekulariseringsprocess. Efter valen har makten lämnats över fredligt.

Exakt tio år efter den tunisiska så kallade jasminrevolutionen, varvid dåvarande diktatorn Zine El Abidine Ben Ali alltså tvingades bort, ser landets bräckliga demokrati ut att falla.

I söndags beordrade president Kais Saied militären att stänga parlamentet. Ledamöterna berövades sin immunitet. Premiärminister Hichem Mechichi avskedades, liksom försvarsministern och justitieministern. Parlamentets talman, partiet Ennahdas grundare Rachid Ghannouchi, beskrev förloppet som ”en statskupp”. Tv-bolaget Al-Jaziras redaktion – ansedd som lojal med Ennahda – utrymdes av säkerhetsstyrkor. Utegångsförbud infördes.

Omvärldens diplomater uttrycker sig med försiktighet för att inte förvärra situationen. De politiska partierna manar till lugn och nyval. Men utvecklingen ser dyster ut. Presidentens övertagande av den exekutiva makten står i strid med konstitutionen, även om han själv förnekar det. Det kommer att bli svårt att hävda att Tunisiens styre skiljer sig från den övriga arabvärldens efter detta.

Föreställningen att världen med självklarhet kan demokratiseras har fått sig ytterligare en törn. Så hur ska vi då se på arabvärldens möjligheter?

För några år sedan hamnade jag på ett seminarium med den unge Harvardprofessorn i juridik Noah Feldman. Han hade väckt stor uppmärksamhet i USA ett par år efter terrordåden den 11 september 2001 genom sin granskning av shariarätten. Feldmans slutsats var nämligen att folkstyre var förenligt med sharia. Det gick att tolka islamisk lag på ett sätt som gjorde demokrati möjlig. Denna glädjande upptäckt gjorde honom dock inte till optimist.

Jag frågade honom, efter föredraget, om vi skulle få se den arabiska världen bli demokratisk.

Nej, svarade han. Utvecklingen i Tunisien visar att demokrati är möjlig. Men Tunisien är ett undantagsfall, fortsatte han. Vi kommer inte att få se arabvärlden demokratiseras under vår livstid.

Noah Feldmans svar har dröjt kvar i mig. Jag tycker att det är en bra medelväg mellan förhoppning och realism. Framgång är möjlig. Den är bara inte särskilt trolig. Den var inte trolig då, för några år sedan, när Tunisien ännu var en lovande demokrati i vardande. Och nu är den ännu mindre sannolik.

Läs även: Vad är det för fel på våra förorter?