Den som säger att ”det är dags för en kvinna” eller att det krävs en ”feministisk regering” förringar både problemen och kvinnorna.
Det är dags för en kvinna. Så heter det i diskussionerna om vem som ska efterträda Stefan Löfven som partiledare för Socialdemokraterna och därmed statsminister.
Det är inte utan att man känner medlidande med den utpekade Magdalena Andersson. Elitsimmare i unga år, forskarutbildad på Handelshögskolan, studier vid Harvard, statssekreterare på Finansdepartementet under regeringen Persson, överdirektör vid Skatteverket, finansminister i sju år och som sådan ansvarig för hanteringen av den ekonomiska kris som pandemin medfört – och så ska hon nomineras för att hon är tjej.
Rimligare vore väl att utvärdera Andersson och de eventuella andra kandidaterna utifrån vad som faktiskt åstadkommits för Sveriges kvinnor. Landet styrs ju ändå sedan 2014 av ”världens första feministiska regering”. Finansminister Andersson bär ansvaret för rikets välstånd.
På det ekonomiska planet har utvecklingen för svenska kvinnor varit… okej. Fram tills att pandemin slog till snurrade hjulen hyfsat – men inte radikalt snabbare än under de åtta borgerliga år som föregick. Arbetslösheten bland kvinnor sänktes med en knapp procentenhet ner till 6,9 procent, enligt SCB, men det försvann med Covid. Kvinnors inkomster har närmat sig männens under hela 2000-talet, men tendensen kom av sig en smula i mitten av det senaste decenniet, även om den fortfarande pågick i önskad riktning. Före pandemin var den kvinnliga medianinkomsten 76,2 procent av den manliga (för befolkningen över 16 år).
En feministisk regering tycks således inte ha några omvälvande effekter på svenska kvinnors materiella förutsättningar. Det kan förklaras med att det möjligen är bakomliggande faktorer som driver utjämningen: avindustrialiseringen, urbaniseringen, emancipationen, kvinnors högre studier et cetera.
Läs även: Sluta skylla våldtäkter på klass
På ett område tycks dock den feministiska regeringspolitiken sammanfalla med en kraftig försämring för svenska kvinnor. Sexualbrotten har ökat påtagligt och kvinnors upplevda otrygghet har förvärrats. Den negativa utvecklingen tog fart omkring 2015. Unga kvinnors utsatthet för sexualbrott är i dag mer än tre gånger så omfattande som för ett decennium sedan. En del av ökningen kan förklaras med bättre medvetenhet och större benägenhet att berätta om övergrepp – men enligt Brottsförebyggande rådet har vi haft ”en fruktansvärd ökning” av sexualbrotten och en ”alarmerande” försämring av kvinnors trygghet i det offentliga rummet (TT 10/1-17).
I vilken grad – om någon – utvecklingen beror på regeringspolitiken är svårt att säga. Men det tycks i vilket fall inte självklart att påstått feministisk politik leder till att kvinnor får det bättre.
Den som drar slutsatsen att det krävs en ”feministisk regering” eller att ”det är dags för en kvinna” förringar både problemen och de kompetenta ämbetsinnehavare som vi behöver.
