Den 16 juli fick Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) i uppdrag av Näringsdepartementet att utföra en konsekvensanalys av ett produktionsstopp för Cementa i gotländska Slite.

I mitten av augusti var rapporten klar. SGU:s bedömning var att följderna skulle bli omfattande. ”De samhällsekonomiska, miljömässiga och sociala konsekvenserna som ett snabbt stopp för verksamheten i Slite innebär är mycket stora”, hette det. Den gotländska kalken skulle inte kunna ersättas med annan utvinning i Sverige. Import vore omöjlig. Ett stopp skulle vara förödande för svensk industri, infrastruktur, husbyggnation och klimatomställning.

Ett angeläget ärende för en expertmyndighet, förstås. Men dålig PR för den regering vars radikala politik leder till kris efter kris, och som nu riskerade akut cementbrist.

Så till skillnad från hur SGU och andra myndigheter brukar arbeta valde SGU denna gång att inte göra något väsen av resultaten. I själva verket fick kommunikationsavdelningen instruktioner från myndighetsledningen att avbryta sin publiceringsplan och inte kommunicera alls, med hänvisning till ”regeringskansliets önskemål”. Myndighetens ställföreträdande generaldirektör Göran Risberg förklarade att ”Vi har valt att inte publicera på hemsidan efter kontakt/önskemål från departementet”.

Det framgår av den mejlkommunikation mellan SGU, regeringskansliet och andra berörda myndigheter som Svenska Dagbladets ledarredaktion har grävt fram och publicerat. Först när SvD uppmärksammade frågan publicerade SGU rapporten på egna hemsidan.

Enligt den svenska förvaltningsmodellen är myndigheterna självständiga gentemot regeringen. Det skiljer ut Sverige från andra länder, där det vanliga är ministerstyre. Den svenska regeringen styr myndigheterna med lag, men ingriper inte i ärenden.

Naturligtvis förekommer informella kontakter mellan ett departement och en myndighet. Men som regeringen själv har konstaterat ska sådana kontakter ”i den mån de är nödvändiga präglas av mycket stor återhållsamhet”. Frågan om påverkan genom informella kontakter diskuterades på 1980-talet i samband med propositionen ”Om ledning av den statliga förvaltningen”. Där var man mycket tydlig med hur saker skulle skötas. ”Regeringens styrning av myndigheterna sker genom bl.a. föreskrifter och andra skriftliga direktiv. Ett enskilt statsråd eller en tjänsteman i regeringskansliet har således inte någon egen rätt att föreskriva hur myndigheterna skall handla.” (Prop 1986/87:99).

Näringsdepartementet leds av näringsminister Ibrahim Baylan (S). Att han kommer att granskas av konstitutionsutskottet för hanteringen av ärendet torde vara en självklarhet.

I andra länder skulle en skandal av denna dignitet leda till ministerns avgång. Så borde det vara här också. Men i brist på ansvarsutkrävande kan vi kanske hoppas på en debatt om regeringsmakten.

Läs även: När är det rätt att ljuga? PS, frågar åt Anders Ygeman (S)

Problemet är tudelat. Å ena sidan har vi ministrar och departement som manipulerar myndigheter med en informell styrning för att få politiskt önskvärda resultat.

Å andra sidan har vi också en myndighetskultur där chefer förväntas vara lyhörda för regeringskansliets subtila signaler. Det skapar en politisk korrekthet som äventyrar landets grundläggande funktioner. Myndighetschefer tillsätts utifrån sin förmåga att navigera i politiskt explosiva miljöer, snarare än på grundval av sakkunskap eller administrativ expertis.

SGU är bara ett av flera fall. Enbart under Stefan Löfvens regeringstid har vi sett en rad exempel på denna sjuka symbios mellan regeringsmakten och förvaltningen. Folkhälsomyndigheten, Transportstyrelsen, Polisen, Brottsförebyggande rådet, Migrationsverket och, förstås, alla myndigheter där Dan Eliasson har inhysts.

Vad ska man med expertmyndigheter till om de anpassar budskapet efter politikens önskemål?

Läs även: Vilken blir nästa myndighet att få smaka på Dan Eliasson?