… det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.
Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Man kan knappast annat än förtjusas av den socialdemokratiska partiledartraditionen att flika in några strofer poesi i linjetalen. Magdalena Andersson citerade diktaren Svante Foerster i sitt installationstal i fredags.

Valet var naturligtvis högst medvetet. Versen var en blinkning från Magdalena Andersson till Göran Persson. När han var statsminister tjänstgjorde hon som planeringschef i Statsrådsberedningen och statssekreterare på Finansdepartementet. Det var hans favoritdikt hon citerade – en signal om att hon för vidare Perssons arv.

Inte konstigt då, att Göran Persson tyckte att talet höll ”hög intellektuell klass”.

En rolig detalj med Svante Foerster är att han inte bara författade arbetarlitteratur. Han skrev också porr. Han var en av panelisterna vid den legendariska ”Sexfesten” på Akademiska föreningen i Lund 1965 (arrangerad av Liberala studentklubben) där han diskuterade pornografins roll i litteraturen, och han är representerad inte mindre än fyra gånger i novellsamlingarna Kärlek.

Antologierna Kärlek kom ut i 14 volymer mellan 1964 och 1970. De utgavs av förlaget Corniche, ett bolag förläggaren Bengt Forsberg i Malmö grundat enkom för den händelse att den statliga censuren skulle slå till. Vid eventuell konfiskation skulle inte den övriga utgivningen äventyras.

Detta var ingen obefogad oro. Den första boken i serien tänjde lagstiftningens sedlighetsparagraf så långt att ärendet fick avgöras av justitieminister Herman Kling (S). Enligt uppgift tvingade han hela regeringen att läsa porrnovellerna. ”Pornografin är så enformig”, nedtecknade dåvarande biståndsminister Ulla Lindström (S) klagande. Förloppet beskrivs i nyutkomna Frigjorda tider – när porren blev kultur och kulturen blev porr (Klubb Super 8 – Serieslussen).

Svante Foerster medverkade med titlar som ”Du fjällhöga stånd”, ”Anneli” och ”Fittebarn”. I novellen ”Finlands sak är vår” (1966) kan man skönja arbetarrörelsen: ”...hans kukhuvud lyste alltmer piskande rött, knullförstamaj, en fanborg i storm stötte fram mot livmodern, hela tåget började lysa…”. I övrigt får väl det socialdemokratiska idéinnehållet sägas vara oklart.

Läs även: När kultureliten blev sexgalen

Så hur hittade Göran Persson till Svante Foerster? Det var Enn Kokk som rotade fram dikten ur sitt voluminösa bibliotek inför partikongressen i Sundsvall 1997. Kokk var en grå eminens i arbetarrörelsen, anställd på partikansliet mellan 1968 och 2002, chefredaktör för medlemstidningen Aktuellt i Politiken under 1970-talet och huvudsekreterare i partiets programkommission i tre decennier.

”Han blev mycket förtjust i dikten”, beskrev Kokk händelsen senare, ”och eftersom han hade läst Foerster (han är mycket mer beläst än många tycks tro), sa han förvånat, när han hade läst igenom den: ’Varför har jag inte sett den här dikten förut?’”

Göran Persson hade kanske fokuserat på andra delar av författarskapet.

Persson återkom hur som helst många gånger till dikten i sina tal, ofta applåderad. Versen blev närmast synonym med den romantiska syn på Folkrörelsesverige som många kulturskribenter odlar.

Det finns dock ett litet aber. Svante Foerster var syndikalist, medlem i Stockholms LS, och därmed per definition motståndare till parlamentarisk demokrati. Syndikalismen är en facklig rörelse som strävar efter arbetarnas övertagande av produktionsmedlen medelst utomparlamentariska metoder.

Syndikalister arbetar alltså för att avskaffa demokratin som vi känner den.

Det är nu inget konstigt med det. Under varje givet ögonblick under 1900-talet har det hela tiden funnits en andel av befolkningen – kanske runt fem procent – som vill byta styresskick. Deras bidrag kan vara mycket givande. De brukar dock inte alltid framhållas som inspiration på socialdemokratiska partikongresser.

Läser man vidare bortom Göran Perssons och Magdalena Anderssons lösryckta citat blir också bilden mer komplex. Där hänvisar nämligen Foerster till en av den revolutionära socialismens portalfigurer.

Friheten,
skrev Rosa Luxemburg, som kunde lyssna på alla,
kunde lyssna på fåglar;
som spärrades in, men till gallret kom fåglar;
som tidigt visste hur hon skulle dö; friheten
innebär frihet också för dem
som tänker annorlunda.

Rosa Luxemburg dödades redan 1919 och har därför i stort undkommit ansvar för socialismens resultat. Hon var också i teorin motståndare till leninism och ogillade inskränkningar i yttrandefriheten, och lyfts därför ofta upp som en frihetlig symbol.

Men Rosa Luxemburgs tyska revolution hade i övrigt samma mål som den ryska. I ”Vad vill Spartacusförbundet” från 1918 förespråkade hon ”proletariatets revolutionära våld” med ”stålhård näve och med hänsynslös energi”.

Rosa Luxemburg använde också begreppet demokrati. Hon ville se ”det våldsammaste inbördeskrig som världshistorien har skådat” för att inrätta ”proletariatets diktatur och därmed sann demokrati”.

Hos Svante Foerster rymmer ordet demokrati således möjligen en annan klang än vad som är brukligt i våra breda politiska partier.

Det är dock möjligt att de applåderande ombuden i Göteborg missade de detaljerna, när Magdalena Andersson hänförde partikongressen med sitt anförande.

Människor är mångfasetterade. Bakom det grå finns ibland både piskande rött och Rosa.

Läs även: Stalins bensinmackar i Sverige betalade Vänsterpartiets hus