Miljöaktivisterna tog kontroll över lagboken – nu stoppas industri efter industri.
LKAB måste öka takten i Kirunagruvan. För att nå nollutsläpp år 2045 ställs alla led i kedjan om. Vad som tillverkas i Kiruna påverkar senare led i produktionen. Genom att producera koldioxidfri järnsvamp till industrin, i stället för som tidigare järnmalmspellets, kan de årliga utsläppen senare i värdekedjan globalt minskas med ungefär 35 miljoner ton koldioxid. Det motsvarar två tredjedelar av Sveriges totala utsläpp – en monumental klimatinsats. För att finansiera omställningen behöver LKAB bryta snabbare i Kiruna. Malmbrytningen ska upp från 30 till 37 miljoner ton.
Men Mark- och miljödomstolen nobbar ansökan. Gruvbolaget har inte genomfört ett ”riktat samråd” med de husägare vars bergvärmepumpar möjligen kan påverkas. Därmed hotas ännu ett fundament i svensk industri.
I somras var det Cementa som inte fick fortsätta kalkbrytningen i Slite. Mark- och miljööverdomstolen avvisade bolagets ansökan – med potentiellt förödande konsekvenser för vartenda bygge i landet. Hundratusentals jobb höll på att slås ut med ett pennstreck. Riksdagen fick ingripa med paniklagstiftning. I höst har Cementa dubblat produktionstakten för att bygga upp ett lager inför nästa juridiska stopp. För stopp kommer det att bli när det tillfälliga undantaget är över. Miljöbalken är obeveklig.
Miljöbalken trädde i kraft 1999. Landet styrdes då av den socialdemokratiska regeringen Persson med stöd av Vänsterpartiet och – för första gången – Miljöpartiet. Det var MP:s stora politiska genombrott. Miljöaktivisterna fick för första gången direkt inflytande över lagboken. Under de två decennier som gått med Miljöbalken har inga nya gruvprojekt klarat sig igenom alla delar av tillståndsprocessen (se Smedjan 1/10).
Ett aktuellt exempel finns utanför Pajala, där Kaunis Iron brottas mot Havs- och vattenmyndigheten, naturvårdsverket och länsstyrelsen för att få igenom sin tillståndsansökan för järnmalmsbrytning. Gruvbolagets ansökan har utarbetats under tre år, omfattar över 8 000 sidor, och har kostat över 34 miljoner kronor i externa utredningar. Totalt tros 50 miljoner kronor ha spenderats på faktaunderlag och konsekvensanalyser, uppger bolaget.
Men det är inte bara nya gruvprojekt som stoppas, som sagt. Även de gamla bolagsbjässarna, som en gång byggt Sveriges välstånd, underkänns. Cementa, till exempel, är ett 150 år gammalt företag som omsätter närmare 2,5 miljarder kronor om året.
LKAB är inget litet företag heller. Det grundades 1890, är numera helt statligt ägt, har cirka 4 500 anställda och omsätter över 30 miljarder kronor om året. Men inte ens dess resurser räcker för att hantera den prövning som Miljöbalken kräver.
Läs även: Baylanrepubliken Sverige
I över tre år har LKAB jobbat med ansökan. Och visst har det hållits samråd. Bolaget har inte bara kallat bergvärmepumpsinnehavare till möten. Hela stan har löpande informerats och tillfrågats.
Gruvan har alltså drivits i långt över ett sekel. Invånarna är minst sagt vana vid att malmbrytningen kan medföra störningar. Sedan ett decennium pågår faktiskt en omlokalisering av hela samhället (!) tre kilometer österut som en följd av gruvans expansion. Man bygger nya bostäder, kulturhus, polisstation, hotell – hela Kiruna flyttar. Nya brandstationen invigdes förra året.
Det säger sig självt att även eventuella bergvärmepumpsägare är införstådda. Men så är inte lagen skriven, menar domstolen. Det krävs ett ”riktat samråd”.
Och alltså avvisas LKAB:s ansökan. Satsningen kanske går om intet. Jobben hotas. Intäkterna uteblir. Investeringarna blir inte av. Klimatmålen missas. Och Sverige går miste om ledartröjan i omställningen.
Detta är en politisk fråga. Det är inte domstolarna som är orimliga. Det är lagstiftarna som har påtvingat de svenska näringarna ett regelverk som inte ens hundraåriga världsledande industrikoncerner kan leva upp till.
Och det är politiken som måste reda upp situationen.
