”Sverige är en välfärdsstat från vaggan till graven, och längre än så. I allt från explicit sexualundervisning till grundlagsfäst luthersk kyrka ombesörjs medborgarna, som svenskarna säger, från erektion till resurrektion.”

PJ O’Rourke besökte Stockholm i februari 1996. Vistelsen skulle utgöra bas för kapitlet om god socialism i hans bok om nationalekonomi Eat the Rich: A Treatise on Economics (Atlantic monthly press, 1998). Kapitlet om dålig socialism bygger på Kuba. Andra delar i boken avhandlar kontrasterande utvecklingsexempel som Hong Kong (”Hur man skapar allt av inget”) och Tanzania (”Hur man skapar inget av allt”).

O’Rourke blev känd för sin humor och sina aforismer. Hans inflytande på politiskt skrivande kan knappast överskattas – jag själv stal en vits av honom så sent som häromveckan. Men han var också en skarp analytiker.

På 20 sidor tecknar O’Rourke Sveriges ekonomiska historia genom att flanera genom huvudstaden, göra dyra restaurangbesök, se regalskeppet Vasa och samtala med regering, fack och näringsliv. Särskilt intresserar han sig för skatterna, omfördelningen och dess påverkan på arbetsviljan.

”Svenskar har fem veckors lagstadgad betald semester. Får man barn sträcker sig föräldraledigheten 450 dagar, med upp till 80 procent av lönen, och det kan gälla både mammor och pappor. Ytterligare 120 dagar kan man vara frånvarande för att ta hand om ett sjukt barn. På så sätt kan svenskar vara lediga 570 dagar om året.”

Men det som slår honom är hur inrutat och välordnat Sverige är.

”Det enda land jag har besökt där det inte finns några psykon på gatorna”, utbrister O’Rourke efter en promenad i Gamla stan. ”Varje svensk tycks förståndig, återhållen och självupptagen. Jag stirrar på de pittoreska, smala husen, de prydliga och tråkiga affärerna, de skötsamma, vita människorna.”

Detta var för tjugofem år sedan, alltså. Skottlossningar och gatutiggeri fanns inte på agendan. De stora problemen var budgetunderskott, arbetslöshet, och att produktivitetsutvecklingen hade stått stilla i två decennier samtidigt som arbetskraftskostnaderna ökat med 700 procent medan inflationen ätit upp lönerna. Under 1990-talskrisen hade det socialdemokratiska bygget kollapsat av sin egen tyngd. År av uppstädning följde.

En vaken iakttagare kunde dock ana andra moln vid horisonten.

Läs även: MSB:s manual mot konspirationer gör mig misstänksam

PJ O’Rourke tar tunnelbanan (en upplevelse ”som väcker frågan vad som är värst: vandalism eller modern konst?”) till Rinkeby. Miljonprogrammet tycks honom skrattretande gulligt jämfört med amerikanska projects. Men han noterar ändå att ”mångkulturspolitiken fungerar inte”. Arbetslösheten bland invandrarna är dubbelt så stor bland svenskturkarna, som kommit för många år sedan, och ännu mer utbredd bland de nyanlända svensksomalierna. ”De har upptäckt, till exempel, att man inte behöver lära sig svenska för sin försörjning. Tack vare statliga åtgärder får man i stället betalt för att studera svenska.”

Men trots den socialdemokratiska välfärdsstatens sammanbrott, trots multikulturalismens misslyckande och trots den besynnerliga maten, tvingas han konstatera att Sverige ändå på något sätt rullar på.

Han drar sig till minnes nationalekonomen Milton Friedman, som en gång fick höra från en stolt nordbo att Skandinavien minsann inte har någon fattigdom. ”Intressant, därför att bland skandinaver i Amerika har vi heller ingen fattigdom”, svarade Friedman.

Sveriges dåvarande kulturminister Marita Ulvskog (S) får den enskilt viktigaste fråga som kan ställas om det svenska välståndet.

”Vad är det egentligen som fungerar så bra: det svenska politiska systemet eller det svenska samhället?”

”Kanske”, erkänner hon, ”är det samhället.”

Den lättsamme PJ O’Rourke nådde djupare i Sverige på några februaridagar än de flesta av oss gör under en livstids grävande.

Läs även: Fullt sysselsatt med att göra ingenting