Justitieminister Herman Kling hade ett otacksamt jobb. Sexliberalerna attackerade på alla fronter. I Socialdemokraternas ögon var det i och för sig rätt att riva ner det småborgerliga samhällets sexualförtryck. Men det var han och hans S-regering som satt vid makten och därmed utgjorde sedeslagstiftningens faktiska bålverk.

Herman Klings arbetsdagar förpestades. Departementsråd kunde ringa upp honom i hemmet och högläsa sexnoveller för avgörande om ingripande. Porrförläggaren Berth Milton Sr kunde plötsligt dyka upp på justitiedepartementet med en trave pornografiska bilder för att få förhandsbesked av statsrådet självt om fotografierna gick att publicera eller ansågs såra tukt och sedlighet.

Hela regeringen drabbades. Justitieministern behövde ju förankra frågorna hos övriga statsråd. Skulle förläggare åtalas? Böcker tas i beslag? Kabinettet – även statsminister Tage Erlander – tvangs läsa in sig.

”Böckerna läses nu stumpvis inom regeringen, som vet att nästa steg kan bli den finske författare, som låter Jesus begå tidelag med en åsna och Petrus övernatta hos en hora”, antecknade dåvarande biståndsminister Ulla Lindström.

”Pornografin är så enformig, klagar mina kollegor vid luncherna sedan de läst de avsnitt Kling anbefallt. Nästan erotiskt neddämpande, så gäspiga som de är, förtydligade en kollega. – Det är våldtäkterna som är otrevliga, sade Erlander eftertänksamt.”

”Kan vi inte utse en särskild pornografiminister snart? Så jag slipper…”, lär Kling ha sagt.

1960-talets sexliberala anstormning förändrade Sverige. Skeendet beskrivs utförligt och passande rikt illustrerat i nya boken Frigjorda tider – när porren blev kultur och kulturen blev porr (Klubb Super 8 – Serieslussen). Det är ett annorlunda praktverk. Bakom står ett dream team av kulturjournalistikens säregnaste samtidsarkeologer.

Martin Kristenson är bibliotekarien som skapade sitt eget kuriosakabinett med fanzinet Stupido och inte minst essäsamlingarna Vårt kära strunt (2012) samt Saxofonisten och kommissarien (2017). Här återförenas han med knappologiska researchern Fredrik af Trampe, ofta förekommande gäst i podden Snedtänkt, tillsammans med vilken han gett ut både Sveriges sämsta skivomslag (2007) och Arga brev till radionämnden (2010). De kompletteras av grävande journalisten Anna-Lena Lodenius, specialist på svensk nazism och aktuell med boken En värmländsk Hitler om Birger Furugård, men också landets främsta kännare av kitschig julmusik. Tillsammans har de dyrkat upp vartenda giftskåp i landet.

Resultatet blir som om Expressens kulturredaktion och Folkpartiets ungdomsförbund arrangerat en riktigt trivsam ormgrop på klubb Sunkit.

Liberala studentförbundet var en av spjutspetsarna mot den upplevda moralkonservatismen. Deras konferens ”Sex och samhälle” i Stockholm 1964 lockade hela 600–700 åhörare till Medborgarhuset. Där erbjöds såväl debatter som porrförläggare Curth Hsons bokbord, men publikmagneten antogs ha varit filmen. Den var tysk, sju minuter lång och från 1934, inlånad av en lokal samlare mot löfte om anonymitet. Polisens observatör på plats beskrev handlingen sakligt i den påföljande rättegången. ”Vid en del tillfällen slickade mannen kvinnans könsorgan, och kvinnan förfor på samma sätt med mannens könsorgan.” De sexliberaler som anordnat förevisningen dömdes till tio dagsböter.

På Akademiska föreningen Lund året efter höll Liberala studentklubben ”Sexfest” med högläsning ur de beryktade novellsamlingarna Kärlek, förevisning av pornografiska bilder samt en konstnärlig happening där en 18-årig kvinna kletade färg på brösten. Arrangemanget ska ha lockat 3 000 besökare.

Men studenterna i Göteborg tog det längst. 1969 höll Filosofiska fakulteternas studentförening och Medicinska föreningen en utsåld ”porrafton” med både filmvisning och sexualrådgivning på programmet. Störst nyfikenhet rönte dock att två kvinnor och en man skulle ha samlag på scenen – Sveriges första live show. Man hade dock enbart kunnat värva två frivilliga, en skäggig utbytesstudent samt en 23-årig akademiker från Uppsala i peruk och höga läderstövlar, som till publikens stora missnöje inte ens lyckades fullborda akten. Kvällen avslutades i stället med psykiatern Lars Ullerstam i debatt om förläggares rättssäkerhet.

Lars Ullerstams betydelse för den svenska sexliberalismen kan knappast överskattas. Hans debattbok De erotiska minoriteterna (1964) grundlade samtidens tendens att betrakta varje sexuellt beteende som normalt, rentav önskvärt. Hans empati för de avvikande var närmast gränslös. Att bli antastad i offentliga miljöer var exempelvis något medborgaren skulle lära sig att tolerera i det frigjorda lyckoriket.

”Urofiler (’pissbögar’) håller till i urinoirer och deras högsta önskan är att träffa någon, som vill ha godheten att urinera i deras hattar eller fickor. Denna glädje får de sällan uppleva, däremot blir de ofta misshandlade. Att få sina kläder besudlade av urin är givetvis ett respektabelt behov”, skrev han vädjande. ”Kan man inte villfara deras ödmjuka begäran, så kan man i alla fall kosta på sig att visa dem lite vanlig hövlighet.”

Hans förslag om statliga bordeller var raffinerat, men skulle knappast klara dagens syn på jämställdhet eller arbetarskydd. ”Alla slags perversa böjelser skulle tillfredsställas i dessa önskebordeller, som skulle tillhandahålla adekvata redskap och skolad personal. Vidare skulle det finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar”, menade Ullerstam. ”Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning.”

Ullerstams tankar spreds. 1972 motionerade riksdagsledamoten Sten Sjöholm – folkpartist såklart – om ett ”system med statlig bordellverksamhet” (Motion 1972:59). I kvällspressen uttalade sig allsköns trendkänsliga nöjesprofiler – allt från Lasse Lönndahl till Lill Lindfors (!) – om behovet av statsdriven prostitution.

Sexliberalismens avantgarde var starkt och argumenten solida. Den juridiska fronten anfördes primärt av advokat Leif Silbersky, som var försvarare i en rad tryckfrihetsmål (även han, för övrigt, sympatisk till statsbordeller). De medicinska och sociala skälen hävdades av nämnde Ullerstam och sexualupplysarna på RFSU. Tidningsredaktörer, filmare, författare och kulturutövare hade ideologiska grunder, men understöddes av krassa porrförläggare som adlades till frihetskämpar. Även statstjänstemän drev på. Du-reformens Bror Rexed, generaldirektör för Socialstyrelsen, ansåg att pornografi skulle finnas överallt i samhället och uteslöt inte inrättandet av samlagsrum på sjukhusen.

Kanske är det då inte förvånande att författarna till Frigjorda tider nu gräver fram att även några av landets absolut främsta konstnärer sveptes med.

Dramatikern Lars Norén skrev noveller i Hson-tidskriften Piff, med titlarna ”Den fantastiska bordellen”, ”Toppmassösen”, ”Sexparty” samt ”Först älska – se’n dö” (i Paff). Det var Norén, redan etablerad författare med två diktsamlingar på Bonniers bakom sig, som tog kontakt med Curth Hson, inte tvärtom.

1975 planerade regissören Ingmar Bergman en lättsam porrfilm med arbetsnamnet Den förstenade prinsen. Manuskriptet finns i Bergmans arkiv. Handlingen skulle utspela sig i Slavonien 1807. I inledningsscenen leder ett ”homeriskt knull” till att kungen avlider, varefter drottningen, som förr varit ”ansedd hora på en bordell i Wien”, beger sig ut på jakt runtom Europa efter läkarhjälp till deras son prinsen, som är mystiskt förlamad. Boten tros finnas i ett samgående med en flicka ”speciellt lämpad för män med egendomliga böjelser”. Förvecklingar följer. Såväl Beethoven som Napoleon figurerar. Och incestuösa inslag.

Läs även: Nej, alla män är inte våldtäktsmän

När alla samhällets tongivande skikt blir besatta av en idé uppstår det inte konstigt avarter i marginalerna. I dag framstår det som djupt stötande, men då, när stormen rasade, kunde även exempelvis barns sexualitet exploateras eller människohandel normaliseras.

Boken skildrar förslag på inrättandet av samlagsrum i skolan, nakenbilder på barn som tryckfrihetskamp, tidningar med läsartävlingar där vinsten var en ”semesterresa med inbyggt fruntimmer”, handbollsklubben som drygar ut kassan genom att driva porrklubb, et cetera.

När kultureliten drar iväg vet man inte var det slutar, uppenbarligen.

Och fort svänger det. Mycket av det som var påbjudet av landets högsta auktoriteter för några decennier sedan är grund för utfrysning i dag.

Här skulle läsarens tankar kunna glida över till dagens olika trender. Finns det paralleller till våra dagars hysteriska väckelserörelser inom exempelvis könsidentitet, klimatpolitik eller självförverkligande? Men stoffet i Frigjorda tider håller blicken tryggt kvar i historien.

Dessutom är väl vi i vår tid för kloka att drabbas av politiska masspsykoser?

Läs även: Stalins bensinmackar i Sverige betalade Vänsterpartiets hus