Det är bättre för Sverige att Socialdemokraterna leds av en kylig tidigare finansminister snarare än en känslostyrd idealist.
Klockan 16.11 på torsdagen den 4 november valdes Magdalena Andersson – enhälligt – till ny partiledare för Socialdemokraterna.
Det kunde vara värre. Magdalena Andersson ska jämföras med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Eller varför inte med Olof Palme? Fördelen blir uppenbar. Andersson är ingen stjärnögd ideolog, ingen drömmare, ingen visionär.
Efter snart två mandatperioder i regeringsställning har Socialdemokraterna råd att göra ett ordnat maktskifte. Läget är stabilt. Partiet behöver inte agera i panik.
Magdalena Andersson är motsatsen till förnyelse. Bakgrund i Socialdemokratiska ekonomklubben på Handelshögskolan, planeringschef i Statsrådsberedningen och statssekreterare på Finansdepartementet under regeringen Persson, överdirektör vid Skatteverket, finansminister i sju år. Är man nöjd med utvecklingen i Sverige under de senaste två decennierna kan man lita på att Andersson inte kommer att rucka balansen.
Hennes profilfråga under tiden som finansminister har varit att vilja justera de finanspolitiska ramverken – men hon har inte gjort det.
Politik är att vilja, sade Olof Palme för ett halvt sekel sedan. I Magdalena Anderssons generation räcker det med att säga sig vilja. Vad man sedan gör är inte så viktigt.
Socialdemokratin bär inom sig två själar. Den ena är röd, drömmer om en bättre värld och försöker förverkliga det omöjliga. Den andra är grå. Den gör vad man måste och absolut inte mer än vad som krävs. Andersson förkroppsligar den senare.
Åren med Stefan Löfven bär syn för sägen. På S-kongressen 2013 gjorde partiledningen allt för att stävja ombudens vilda krav på stopp för vinstuttag i skolan, eftersom de ansågs för radikala. Men i regeringssamarbete med Vänsterpartiet året efter gjorde partiledningen helt om. Det stora slagnumret blev då att stoppa vinst i välfärden. 2018 ingicks januariavtalet med Centerpartiet varpå regeringen Löfven återigen svängde. Och nu, på årets S-kongress, viftar man igen med stridsfanorna. En av kongressens stora frågor är att förbjuda vinstuttag i skolan. På torsdagen beslöt man därutöver att motverka marknadskrafter i hela välfärden.
Men Socialdemokraterna har haft all tid i världen. Välfärdsbranschen ser exakt likadan ut i dag som för sju år sedan. Inte ens de mest uppenbara oskicken har åtgärdats. Betygsinflationen, de oseriösa aktörerna – allt är kvar. Högtidstalen står sig slätt mot det socialdemokratiska maktbegäret.
Här finns inget spår av ideologi. Magdalena Andersson må säga vad som helst på kongressen gällande aktieutdelningar i välfärdsföretag – i statsministerstolen kommer hon att göra det situationen tillåter. Makten är kompassen.
Läs även: Ett recept för djupfrysning
Först på fredagen håller Magdalena Andersson sitt linjetal. Anförandet är med all sannolikhet förberett sedan veckor och optimerat för bästa möjliga förutsättningar inför riksdagsvalet 2022. Redan på torsdagen gav dock Andersson ett kort tacktal där tre prioriteringar angavs. Andersson lovade att ta tillbaka ”den demokratiska kontrollen över skolan, sjukvården och äldreomsorgen”, att ”Sverige ska leda klimatomställningen i världen”, samt att partiet ”vänder på varenda sten för att bryta segregationen och röka ut det våld som hotar hela vår samhällsgemenskap”.
Man kan notera att Magdalena Andersson inte uttryckligen prioriterar ”jobben”. Det kanske hon inte ids, givet Löfvens och hennes gamla löfte om EU:s lägsta arbetslöshet. Hon ska i stället vända på stenar.
Fan tro’t. Det lär bli med segregationen och våldet som det artat sig under sju år med jobben och välfärden. Socialdemokraterna gör vad de måste, men inte förrän omständigheterna tvingar dem och inte ett uns mer än det nödvändigaste.
Det kunde som sagt vara värre. Partiet kunde ha letts av revolutionära socialister, gröna khmerer eller muslimska broderskapare. I jämförelse med alternativen framstår ändå ”Status quo” som en vettig paroll.
