Det är inte svårt att se varför uppdraget var omöjligt. På de två decennier som gått sedan den västliga invasionen har Afghanistans befolkning praktiskt taget fördubblats. År 2000 fanns det 20,7 miljoner invånare i Afghanistan. 2020 var de 38,9 miljoner människor, med en medianålder på 21,5 år. Trots ett stort antal döda under det konstanta kriget har mängden afghanska män i vapenför ålder (15–30 år) stigit kraftigt, från strax under tre miljoner vid millennieskiftet till omkring sex miljoner i dag. Utvecklingen ser inte ut att ändras. Afghanska kvinnor föder i dag i genomsnitt fyra barn. År 2050 beräknas Afghanistan ha cirka 65 eller kanske rentav 75 miljoner invånare, enligt FN.

Föreställningen att kaoset i Afghanistan kan förhindras av västlig intervention, avhjälpas med svenskt bistånd eller ens lindras marginellt av migration till Europa motsägs av dessa grundläggande demografiska förutsättningar. Ingen armé kan i längden numerärt överträffa det tillflöde av unga sysslolösa män som krigsherrar, talibaner och andra upprorsstyrkor har att tillgå. Ingen biståndsapparat kan skapa den säkerhet och tillväxt som krävs för att mätta ett dubblerat antal munnar. Ingen flyktingvåg kan svepa med sig miljoner och åter miljoner människor.

När amerikanerna efter 20 år drar sig tillbaka från Afghanistan är det mot bakgrund av den utvecklingen. USA har inte förlorat mot talibanerna. USA har förlorat ett krig mot naturkrafterna.

Talibanerna behövde bara vänta. Att väst hade det teknologiska övertaget spelade ingen roll. Som en talibanledare famöst uttryckte det: ”Ni har klockorna – vi har tiden”.

Sveriges engagemang i Afghanistan 2002–2014 utvärderades för ett par år sedan i en statlig utredning, ledd av Tone Tingsgård (S). Hon lämnade sin rapport till utrikesministern våren 2017. Utredningen konstaterade att insatsens högt svävande mål aldrig varit i närheten av att uppnås. Förhoppningarna, för afghansk del, sammanfattades som minskad fattigdom, säkerhet och stabilitet, social och ekonomisk utveckling, demokrati, samt stärkt ställning för kvinnor. Det gick sådär – utredningen noterade i varje enskild kategori ”ingen” eller som bäst det lite mer optimistiska ”viss grad” av måluppfyllnad. Och hade utredningen skrivits i dag hade man nog konstaterat rakt över att det gick inte alls.

Bara i ett avseende var det svenska engagemanget i Afghanistan en otvetydig framgång. Sverige ökade sin trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella militära insatser. Äventyret i Afghanistan var bra för försvaret, kort och gott.

Det är inte en oviktig dimension. Sveriges säkerhet vilar till betydande del på förmågan att samarbeta militärt. Sverige behöver delta i internationella insatser. Ibland har vi dessutom en moralisk plikt att göra det.

Men föreställningarna att vi kan skapa varaktig utveckling i andra länder måste tonas ner. Det är inte omvärldens insatser som avgör. Vi kan åstadkomma mycket lite, om ens något. I värsta fall förvärrar vi situationen.

Läs även: Sverige misslyckades lika mycket som USA

Sedan 2014 finns svenska soldater på plats i Mali i Västafrika. Sverige deltar i FN-styrkan MINUSMA, franskledda Task force Takuba samt den EU-gemensamma EUTM Mali. I dag omfattar det svenska bidraget omkring 400 soldater. Under perioden har Sverige skickat 2,2 miljarder kronor i bistånd.

Samtidigt har Mali genomgått två statskupper. Även om Sverige har fryst det bistånd som tidigare gick rakt in i statsbudgeten bidrar vår insats aktivt till att hålla juntaledare under armarna.

Det är möjligt att den militära nyttan av närvaron är stor, eller att stabiliteten i regionen är så viktig att den väger upp priset av svenskstödda statskupper i Mali. Men officiellt har Sverige återigen tämligen högtflygande mål om dialog, försoning, avspänning och respekt för mänskliga rättigheter.

Här behövs självkritik som man kan betvivla att politiken, militären eller det biståndsindustriella komplexet är förmögna till. Men det är dags att vi tänker om. Kanske underlättas ett skifte av att det är valår. Vilket block går till val på att avveckla insatsen i Mali?

Det är inte bara den militära supermakten USA som kläs av i Afghanistan. Även den humanitära stormakten Sverige har visat sig vara ganska skröplig i sin nakenhet.

Läs även: Flest afghaner hjälps bäst på plats