Desperata mammor skickas mellan förlossningskliniker. Nyförlösta skickas hem efter timmar för att ge plats. Personalen orkar inte. BB-krisen drabbar alla.
När BB i Lycksele stänger får havande mödrar uppåt 40 mils resväg till förlossningen. Det lilla lasarettet klarar inte bemanningen över jul och nyår. Behövande får ta sig till Umeå eller Skellefteå i stället.
Samtidigt i Stockholm: över 40 barnmorskor säger upp sig på en vecka. Arbetsvillkoren är outhärdliga.
Så varför satsar vi inte mer?
Det är inte så enkelt. Faktum är att Sverige redan har relativt god barnmorsketäthet. Sverige ligger i det absoluta toppskiktet i OECD:s statistik. Vi har fler barnmorskor per invånare än i jämförbara EU-länder och långt fler än våra nordiska grannar – utom möjligen Island, som sticker ut på grund av sin litenhet.
Antalet barnmorskor har dessutom ökat sakta men säkert under 2000-talet. Och det är inte heller så att barnafödandet har exploderat så att den gamla nivån har blivit obsolet. Vi har i dag fler barnmorskor per nyfödd än vi hade för tio eller för den delen tjugo år sedan.
Även löneutvecklingen har varit hyfsad. 2020 var medellönen 39 325 kronor i månaden, exklusive eventuella tillägg för obekväm arbetstid. Nya barnmorskor tjänar som läkare, ungefär.
Ändå är BB-krisen högst verklig. Desperata mammor skickas mellan kliniker. Nyförlösta skickas hem efter timmar för att ge plats. Personalen orkar inte.
Härutöver finns en lång historia av att inte uppmärksamma mammors förlossningsskador och andra vårdbehov.
Den akuta lösningen är antagligen, som för alla andra fallerande välfärdssektorer, att skjuta till mer resurser. Samtidigt kan vi renodla yrkesrollerna, rationalisera och avlasta genom att låta annan vårdpersonal sköta det som inte nödvändigtvis kräver barnmorskor.
Men på några års sikt måste vi hitta en annan väg. Förlossningsvården ser ut att utvecklas på samma sätt som annan vård, med ökad efterfrågan från mammorna vad gäller både vårdinnehåll och komfort, men med begränsade resurser.
Inom övrig vård växer alternativen fram. I dag är det omkring 700 000 svenskar som har privat sjukvårdsförsäkring, eftersom det offentliga inte kan leverera.
Det är naturligtvis olyckligt på flera sätt. Vård borde ju inte vara en fråga om plånbok. Och omvänt: folk borde inte behöva betala två gånger – först via skattsedeln och sedan via försäkringen. Men eftersom vi vet att efterfrågan på vård inte kan mötas av mer resurser till det offentliga är det svårt att se någon annan väg.
Inom förlossning ses inte samma snabba utveckling mot alternativa lösningar. Det har etablerats privat BB, men det har gått trögt. Det finns breda sjukvårdsförsäkringar med inriktning mot mammor – men då gäller det trygghet vid komplikationer snarare än vanliga födslar.
Läs även: Regeringens senfärdighet kostade tusentals liv
Risken är dessutom överhängande att utvecklingen bromsas ännu mer. I förra veckan antog Socialdemokraterna nya politiska riktlinjer som ytterligare kommer att försvåra framväxten av vårdlösningar utanför landstingen (Nu vill S hindra dig från att få träffa doktorn, Bulletin ledare 1/7).
Det första steget mot framtidens vård är att inte rösta på vänsterpartierna. Socialdemokraterna kommer att försöka skrämmas, förstås, med att en röst på högern innebär att vården sätts på undantag. I själva verket kommer även en högerregering att vara tvungen att mångmiljardsatsa de kommande åren. Sjukvårdens resurser är helt enkelt ingen blockskiljande fråga.
Skiljelinjen går mellan dagens system – som alltid leder till brist och kö – och morgondagens.
