På tisdagen avslutades den allmänna motionstiden i riksdagen. Därmed har alla oppositionspartier också lämnat in sina så kallade skuggbudgetar. Nu vidtar arbetet i riksdagens finansutskott, där regeringens budgetförslag ska behandlas.

Moderaterna vill använda statens budget för att finansiera polis- och rättsväsende samtidigt som man vill stimulera till mer arbete – eller ”terrorlagar och arbetslinjen”, som M sammanfattade inriktningen (DN debatt 5/10). Sverigedemokraterna vill skära i biståndet och invandringen för att öka pensionerna. Kristdemokraterna vill kapa vårdköerna och stärka äldrevården. Och Liberalerna vill utnyttja reformutrymmet till skolan.

Redan vid en snabb anblick är det tydligt att högerblockets skuggbudgetar spretar. Skillnaderna skulle dock vara enkla att överbrygga om det funnes en stark vilja. Vid två tillfällen tidigare har den rödgröna regeringen tvingats att styra landet på en högerbudget. Men ett knappt år före val vill partierna antagligen helst profilera sina egna hjärtefrågor.

Ända sedan regeringskrisen i början av sommaren har politiska kommentatorer framställt det som att den stora frågan gäller huruvida regeringen ska lyckas få igenom sin budget eller inte. Den bedömningen har nog i hög grad byggt på den journalistiska viljan att göra politikbevakning lika spännande som sportreferat. Den svenska budgetprocessen är dock i själva verket utformad just för att minoritetsregeringar (läs Socialdemokraterna) tryggt ska kunna vinna budgetomröstningar.

Den stora risken är väl snarast att högeroppositionen sjabblar bort en historisk chans att stoppa dyra och samhällsskadliga reformer. Det råder exempelvis bred majoritet mot regeringens förslag att betala fullt arbetsföra vuxna människor för att inte jobba – den så kallade familjeveckan. Till och med det allt rödare Centerpartiet är emot. Ändå kan förslaget bli verklighet.

Moderaterna och Kristdemokraterna går till val som ett gemensamt regeringsalternativ. Den strategin är fastlagd sedan åratal. De två partierna kommer därför att kunna skriva ihop sig i finansutskottet utan problem, åskådliggjort i en gemensam debattartikel signerad Ulf Kristersson och Ebba Busch i Aftonbladet i går. Sverigedemokraterna och Liberalerna har däremot föga intresse av att framstå som röstboskap åt moderatledaren Ulf Kristersson. På samma sätt har moderater och kristdemokrater begränsad lust att binda sig vid ett sverigedemokratiskt budgetsamarbete redan före valet.

”Det finns ingen ambition att göra upp om helheten”, sade Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt således om utsikterna i finansutskottet (TT 4/10).

Men hoppet att högern enas är inte helt ute.

Läs även: Bråttom för högern

I riksdagens kammare kan den rödgröna regeringen tillsammans med sina stödhjul från Centern och Vänsterpartiet samla en majoritet. Finansutskottet styrs av en lite annorlunda logik. Här har i stället M, KD, SD och L tillsammans flertalet.

Högermajoriteten innebär att regeringens förslag tämligen enkelt kan fällas i utskottet. Det medför också en extra press på högerpartierna. Det ser inte riktigt bra ut om de försitter en chans att sparka in bollen i öppet mål – nästan som om de inte vill vinna alls.

Därför finns det i alla fall någon anledning att hålla hoppet uppe om att högerpartierna kan enas. Åtminstone om att skriva ihop sig för att stoppa enskilda direkt skadliga reformförslag från regeringen – som familjeveckan. Det vore dessutom bra för Sverige, även om sådana hänsyn brukar bedömas som mindre viktiga än de rent partiegoistiska.

Å andra sidan vore det typiskt om familjeveckan blev av. Det är ju så hela regeringen är konstituerad. En klar majoritet vill inte ha den – ändå sitter den där.

Läs även: Ajöss till arbetslinjen