”Nytorgsmannen” Andreas Holm är skyldig till 35 olika sexualbrott, varav sju våldtäkter, mot 19 olika offer. Domen fastställdes av hovrätten på tisdagen. Men straffet stannar ändå vid fem års fängelse. Med avdrag för tid i häktet och med sedvanlig villkorlig frigivning torde mannen vara ute på gatorna igen i mars 2024.

Fallet visar bristerna i det svenska rättssystemet. Serieförbrytare hålls inte inlåsta.

Systemet är inte bara omoraliskt. Det är också ineffektivt.

För några år sedan undersökte en grupp svenska forskare hur våldsbrottsligheten fördelar sig i befolkningen. I studien ingick samtliga födda i Sverige mellan 1958 och 1980 (totalt cirka 2,4 miljoner människor). Av dem hade 3,9 procent (drygt 93 500 personer) någon gång dömts för våldsbrott.

Men 1 procent av populationen hade dömts tre eller fler gånger. Denna enda procent stod för 63,2 procent av alla domarna.

0,1 procent (alltså en promille av populationen) hade elva domar eller mer. En sådan mängd domar kan i sig tyckas anmärkningsvärd, men den mest belastade individ som hittades i undersökningen hade dömts 80 gånger för våldsbrott. Denna promille bar ansvar för 19,8 procent av våldsbrotten.

De mest brottsaktiva var inte vilka som helst. Det var först och främst nästan bara män. De hade ofta ärftliga psykiska störningar, missbruksproblematik, låg utbildning samt annan kriminell historik.

Med andra ord: En hundradel av befolkningen bär skuld till nästan två tredjedelar av den totala brottsligheten. Och den tusendel av befolkningen som är allra värst står för en femtedel av all brottslighet.

Denna insikt borde prägla vår syn på lag och ordning.

Man kan föreställa sig en stor svensk grundskola med 1 000 elever. Skolan har problem med ordningen, varför rektor måste överväga skärpta regler. Men vid en närmare granskning framkommer att en enda elev står för en femtedel av alla incidenter. Härutöver är det en elev per årskull som märker ut sig. Tillsammans orsakar denna lilla grupp två tredjedelar av alla ordningsstörningar. Ska rektor då satsa brett på att avskräcka alla potentiella regelöverträdare, eller ska det nya regelverket rikta in sig på de kända problemindividerna?

Frågan kan tyckas enkel, men i Sverige gör vi tvärtom. Här innehåller rättssystemet strafftak och till och med en mängdrabatt. Den som begår många brott, slipper en del av det egentliga straffet. De sista brotten är straffria, gratis. I Nytorgsmannens fall var det egentliga straffvärdet av brotten 16 år, men praxis gav honom 11 års rabatt.

Och när politiken ska åtgärda kriminaliteten, blir resultatet ofta att fler gärningar kriminaliseras och att straffen höjs generellt. Man satsar på bredden. Fler kan således bli dömda – men någon långvarig inlåsning av de mest problematiska individerna blir det sällan.

Huruvida hot om straff avskräcker från brott är omdiskuterat. Mycket talar för att livsstilskriminella inte är särskilt mottagliga. Men inlåsning förhindrar med säkerhet nya brott.

Läs också: Vad är det för fel på våra förorter?

Jämförelser mellan länder är svåra. Kulturerna skiljer sig åt, statistiken är inte alltid rättvisande, metoderna varierar. Men en utblick kan i alla fall ge en fingervisning om hur vi ligger till.

För ett par år sedan gjordes en internationell jämförelse av fängelsedömdas återfall i brott. Forskarna undersökte 23 västländer. Variationerna var stora. I det land som hade minst återfall dömdes 20 procent av de frisläppta brottslingarna igen inom två år. I det land som hade mest återfall i brott dömdes 63 procent. Sverige, vars siffror var från 2011, noterade 61 procents återfall inom två år – bland de värsta resultaten i hela jämförelsen.

Mängden återfall antyder tankefelet i svensk kriminalpolitik.

Om två år, i mars 2024, är Nytorgsmannen fri att eventuellt begå nya brott. Det är stötande. Och det är farligt för kvinnor.

Inlåsning fungerar. Ska vi minska brotten, måste vi låsa in de mest brottsaktiva längre.

Läs också: Ygeman låter 19 av 20 utländska brottslingar stanna