Skicka allt ni har! Klockan 12.16 onsdagen den 21 juli kom larmet. Två interner på Hällbyanstalten hade beväpnat sig med stickvapen, tagit kriminalvårdare som gisslan och barrikaderat sig i vaktrummet.

Kraven var höga. Gisslantagarna ville ha 200 000 euro, 150 000 svenska kronor, ombyte och en helikopter.

Men bara sex timmar senare släpptes den ene gisslan i utbyte mot att samtliga interner på anstalten fick kebabpizza till middag. Efter drygt nio timmar fick dramat sin upplösning. Mot ytterligare en omgång pizza till de två kidnapparna frigavs även den andra gisslan. Efter avslutad måltid överlämnade sig gisslantagarna utan motstånd.

Hela Sverige stod gapande. Vad var det som hände egentligen?

Det är en orättvis jämförelse, förstås, men i går fick politiken en motsvarighet.

Både Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar inledde förhandlingar med Socialdemokraterna utifrån vidsträckta förhoppningar. Centerpartiet ville liberalisera politiken på en rad områden och hålla ytterkantspartierna utan inflytande. Och ha fri lejd. Vänsterpartiet krävde ökad jämlikhet, stegrade offentliga utgifter, frikostigare försäkringssystem, höjd garantipension, samt inte minst en stadigvarande plats vid bordet när politiken utformas. Och en helikopter.

Efter superonsdagen, då riksdagen släppt fram Magdalena Andersson som ny statsminister och därefter röstat fram den blågula oppositionens budget, är resultatet mer eller mindre klart. Nu får Centern en socialdemokratisk regering under direkt inflytande av Vänsterpartiet, som ska styra landet på en budget framförhandlad med Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet får ett papper där Magdalena Andersson lovar saker som hon inte kommer att få stöd för i riksdagen.

Vad hände med helikoptern?

Kriminalvårdens förhandlare följer en mall, beskriven i myndighetens säkerhetshandbok, kapitel 16, ”Gisslan”. Man ska etablera en förtrolig dialog, lugna ner situationen, föreslå alternativa möjligheter och gradvis minska handlingsvägarna tills en lösning kommer till stånd. Tiden – och påföljande trötthet, tristess, väntan samt mer eller mindre konstruerade tidsgränser – fås att verka till förhandlarens fördel. Metoden bygger på att gärningsmannen görs beroende av förhandlaren enligt principen ”ge något för att få något”.

I Hällbydramat klargjorde förhandlaren omedelbart att någon helikopter inte var att vänta, och ingen annan flykt heller. I stället frågade han om gisslantagarna var hungriga. Redan efter en halvtimme gällde förhandlingen alltså inte längre fri lejd, utan vilken mat som skulle komma ifråga, vilka som skulle äta vad, i vilken ordning lunchen skulle serveras och vad gisslantagarna kunde erbjuda i utbyte.

Läs även: Svagaste regeringen sedan Ullsten -79

Vänsterpartiet hade i somras vidsträckta krav för att stödja regeringen och dess budget. Men sedan Magdalena Andersson etablerat kontakt kunde saken snabbt begränsas till pensioner. Den överenskommelse som presenterades på tisdagskvällen vittnar om att V därefter sysselsatts med teknikaliteter om vilken sorts pensioner det skulle gälla, vilka pensionärer som skulle kunna komma i fråga, i vilken ordning pensionsreformen skulle genomföras och så vidare – alltmedan klockan tickat mot en upplevd deadline.

Till slut nöjde sig Nooshi Dadgostar. Pensionsöverenskommelsen gäller förvisso på papperet upp till en tusenlapp i månaden för nära 700 000 äldre från och med i sommar. Men eftersom Andersson inte har majoritet för någon budget kommer löftet aldrig att kunna realiseras. Och avtalet om att förhandla framtida politik gäller först efter nästa val – men då lär andra förhållanden råda.

I samma ögonblick grusades de sista av Annie Lööfs helikopterdrömmar. Hon släppte fram en socialdemokratisk statsminister, beroende av ytterkantspartierna på alla sätt. De reformer hon hade lovats avvisades i den budget riksdagen antog.

Man riktigt hör Magdalena Anderssons röst från andra sidan ståldörren: Vad säger ni, tjejer, ska vi inte ta och äta i stället? Och så glömmer vi det här!

Kriminalvårdens incidentutredning ställer frågan varför interner trots det utsiktslösa i företaget ändå ibland försöker. Svaret är antagligen komplext. Kanske är livet bakom murarna outhärdligt om man inte intalar sig att det går att vinna?

Läs även: Nu är det Dadgostar som förnedrar Lööf