Facebook noscript imageSkogkär: Nu är det Dadgostar (V) som förnedrar Lööf (C)
Mats Skogkär
Ledare
Skogkär: Nu är det Dadgostar (V) som förnedrar Lööf (C)
Nooshi Dadgostar (V). Foto: Jonas Ekströmer/TT
Nooshi Dadgostar (V). Foto: Jonas Ekströmer/TT

En uppgörelse i sista stund med regeringen säkrade ännu en framgång för Vänsterpartiet. Men V hade inte kunnat få det inflytande partiet fått utan Centerns och Annie Lööfs missbedömningar.

På tisdagskvällen kom beskedet att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nått en uppgörelse. Om pensioner. Om riktlinjer för framtida samarbete.

Inget är klart förrän talman Andreas Norléns klubba slår i bordet, men utsikterna för att Magdalena Andersson (S) denna onsdag ska bli statsminister och ovanpå det få igenom sin budget, ser därmed betydligt ljusare ut.

Det blir inte alltid som man tänkt sig i politiken – särskilt när man inte tänkt igenom saker och ting ordentligt.

Vänsterpartiet skulle inte få något inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under mandatperioden.

Det slogs som bekant fast i det spruckna Januariavtalets så kallade förnedringsklausul.

Men istället för att sitta på åskådarläktaren har Vänsterpartiet och dess ordförande Nooshi Dadgostar – och företrädaren Jonas Sjöstedt – sakta men säkert manövrerat sig in i politikens centrum.

Blivit kungamakare, rent av.

Vid en första anblick är det en fråga om enkel matematik.

Den rödgröna regeringen vilar på minsta möjliga majoritet, 175 mandat, varav 27 tillhör Vänsterpartiet.

Att frånta Vänsterpartiet inflytande blir då matematiskt omöjligt. Önsketänkande.

Samtidigt sitter Nooshi Dadgostar objektivt sett med rätt svaga kort på handen. Hennes manöverutrymme är begränsat.

Detta eftersom Vänsterpartiet befinner sig där det alltid har befunnit sig: längst ut till vänster i svensk politik.

Och det enda gångbara alternativet till en fortsatt rödgrön regering ledd av Magdalena Andersson (S) är en högerregering ledd av Ulf Kristersson (M).

Alla vet vem av dessa två Vänsterpartiet skulle välja i tio fall av tio.

Dadgostar kan, som hon själv mer än en gång påpekat, inte skänka bort partiets mandat till S–MP-regeringen utan att få något i utbyte. Det skulle hon inte kunna försvara inför sina väljare.

Det enda som skulle vara svårare att försvara är förmodligen om Vänsterpartiet banade väg för en högerregering stödd på Sverigedemokraterna.

Nu är den senare risken försumbar för att inte säga obefintlig. Tacka Centern och Annie Lööf för det.

Ty Vänsterpartiets maktposition vilar inte bara på partiets egna mandat utan än mer på det faktum att Annie Lööf klivit in i den rödgröna buren, låst om sig och kastat ut nyckeln genom gallret.

Det har gjort det möjligt för Dadgostar och Vänsterpartiet att obstruera, att sälja sig dyrt.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) var för listig för sitt eget bästa

I politiken är det i regel svårt för ett litet parti att dra politisk nytta av den ytterkantsposition Vänsterpartiet intar. Den klassiska vågmästarrollen, den som kan ge mest och bäst utbyte i form av politiskt inflytande, återfinns i mitten. Från denna position kan höger och vänster spelas ut mot varandra.

Det var så Januariavtalet kom till. Socialdemokraterna skulle tvingas att administrera liberala reformer – mittenpolitik – i utbyte mot regeringsmakten.

Det gick inte riktigt som stödpartierna C och L tänkt sig. De liberala reformerna hamnade mestadels i långbänk eller vattnades ur. Eller stoppades tvärt av just Vänsterpartiet – som införandet av friare hyressättning i nyproduktion.

Liberalerna tröttnade och flydde den rödgröna fållan – i alla fall tillfälligt.

Annie Lööf står kvar, ensam i den breda mitt som i alla andras ögon ser trådsmal ut.

Lööf har med all önskvärd tydlighet visat att hon inte är beredd att utnyttja Centerns vågmästarroll i mitten.

Den statsministerkandidat hon inte kan tänka sig är Ulf Kristersson.

Därför har hon inte mycket att sätta emot när Dadgostar tar för sig mer och mer.

Därför kan regeringen och Vänsterpartiet överlägga helt öppet och ogenerat om budgeten trots Centerns tidigare uttryckliga veto mot sådana förhandlingar.

Det är svårt att inte imponeras av Annie Lööfs förmåga att hålla god min i elakt spel. Förnedringsklausulen hade udden riktad mot Vänsterpartiet men den verkliga förnedringen denna mandatperiod har drabbat Centern.

Det finns tre saker som jag tycker riktigt illa om: 1) socialism 2) arrogans 3) män som inte förstår ett nej. Jag säger nej till (S)”, skrev Annie Lööf en gång – året var 2013.

Fem år senare skulle hon börja bana väg för socialism och säga ja till S.

Och arrogansen – ja, den har hon själv svarat för.

Läs även: Gudmundson: Därför gör Nooshi Dadgostar succé

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!