Regeringen borde ha infört inreseförbud direkt. Sportlovsresenärer borde ha satts i karantän. Allmänna sammankomster borde ha begränsats tidigare och mer. Tillfällig nedstängning av vissa verksamheter borde ha genomförts. Provtagning och smittspårning borde ha byggts upp tidigare. Munskydd borde inte ha avvisats.

Den statliga Coronakommissionens kritik av hur regeringen hanterade pandemin under våren 2020 är förintande. På punkt efter punkt har regeringen gjort för lite, för sent. Kommissionens slutbetänkande innehåller många ”borde”.

Regeringen borde också ha dragit lärdomar av första vågen, så att Sverige stått rustat när pandemin rullade in igen under hösten 2020. Man borde ha startat förberedelserna tidigare. Lagstiftning för ingripande åtgärder borde ha funnits på plats.

Men regeringen stod handfallen även på hösten. Coronakommissionen noterar att regeringen höjde deltagartaket för allmänna sammankomster, som om den trodde att pandemin var över, för att strax därefter panikdra i bromsen.

Regeringen tillät Folkhälsomyndigheten att hålla i taktpinnen, menar kommissionens ordförande Mats Melin. I stället borde regeringen ha byggt upp en egen expertis att ha som second opinion. Så gjorde andra regeringar. Först under andra vågen tog regeringen initiativ till mer kraftfulla åtgärder än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderade. Därefter började Sveriges åtgärder närma sig vad andra länder gjorde.

Redan i mitten av mars tog regeringen fram underlag för att jämföra egna åtgärder med grannländernas. Ändå valdes en svensk Sonderweg med mindre ingripande restriktioner och bredare allmän smittspridning. Varför kan kommissionen dock inte säga. Regeringen borde ha fört protokoll, borde ha sparat minnesanteckningar, och borde inte ha obstruerat när kommissionen begärde tillgång till eventuell dokumentation.

Smittskyddet borde ha vägletts av en försiktighetsprincip. I stället avfärdade Folkhälsomyndigheten rimliga skyddsåtgärder – ibland i strid med vad Världshälsoorganisationen påbjöd. Folkhälsomyndighetens kommunikation var motsägelsefull, luddig och alltför optimistisk. Myndigheten var inte transparent. Besluten saknade konsekvensanalyser. Regeringen borde ha överprövat myndighetens rekommendationer.

Sverige borde, kort sagt, ha vidtagit skarpare smittskyddsåtgärder under 2020. Regeringens undlåtenhet förklarar delvis skillnaderna i utfall jämfört med andra nordiska länder. Med över 15 000 döda är det ingen liten anklagelse. Konsekvenserna av regeringens pandemihantering blev därtill svårast för dem som har det sämst ställt. Strategin borde inte ha haft ett medelklassperspektiv.

Läs även: Ansvar måste utkrävas

Coronakommissionens kritik är så skarp att det saknas jämförelse. Ändå tyder det mesta på att inget ansvar kommer att utkrävas och att få lärdomar kommer att dras.

Skulden vilar tyngst på statsministern och på Folkhälsomyndighetens generaldirektör. Krav på att andra huvuden ska rulla kommer näppeligen att framföras. Såväl Stefan Löfven som Johan Carlson har dock hunnit lämna sina tjänster. Bristen på dokumentation garanterar att historiens dom blir lika skonsam.

Läs även: Regeringen mörkar coronahaveriet