Moderatledaren Ulf Kristersson lät ärligt talat inte helt sugen när Stefan Löfven (S) meddelade sin avgång från statsministerposten. ”Matematiken ser ut som den gör. Mandaten är oförändrade sedan förra valet”, konstaterade Kristersson. ”Men,” tillade han efter vad som lät som viss tvekan, ”finns det minsta parlamentariska förutsättningar för en ny borgerlig regering så kommer jag självklart att stå tillförfogande”.

Man kan förstå en gnutta tvehågsenhet. Kristerssons risk att förlora en statsministeromröstning är överhängande. Högerblocket samlar 174 mandat, mot vänsterblockets 175. Kristerssons ”minsta parlamentariska förutsättning” ligger i att någon enskild ledamot skulle trotsa partilinjen eller råka missa voteringen.

Dessutom: om Kristersson blev statsminister skulle han behöva kompromissa ihop en budget med både Liberalerna och Sverigedemokraterna vilken samtidigt skulle få tjänstgöra som ett valmanifest inför ordinarie val 2022. Han skulle förlora möjligheten att profilera sitt parti inför väljarna. Det första året i regering brukar sällan vara någon räkmacka ens i vanliga fall, innan rutinen har satt sig. Kristersson kan räkna med massiv mobilisering mot varje reformförslag (minns bara hur regeringen Reinfeldt I hade det 2006-07). Därutöver finns en inte försumbar fara för skandaler, främst i samarbetet med det i regeringssammanhang oprövade Sverigedemokraterna. Vägen är knappast öppen fram mot valet -22.

När Ulf Kristersson kom ut från talmannen i dag lät det ungefär likadant. ”Jag bekräftade att jag och Moderaterna är redo att bilda en ny borgerlig regering”, sade han, med tillägget ”om det finns parlamentariska förutsättningar för det.”

När Stefan Löfven klev ut från talmannens kontor, däremot, lät han som om han aldrig hade entledigats. ”Mitt parti Socialdemokraterna är fortsatt redo att leda landet framåt” sade Löfven. Han såg en rödgrön regering med Miljöpartiet framför sig. För Löfven var det i stället budgeten i höst som var kruxet. Om en rödgrön regering inte skulle få igenom budgeten, ”då avgår jag, då lämnar jag”, lovade Löfven.

Men oavsett vad Stefan Löfven utstrålar så har han faktiskt redan avgått. Och det naturliga är att riksdagen nu får pröva om det finns stöd för Ulf Kristersson.

Det skulle i och för sig betyda en nesa för Kristersson att möjligen – sannolikt, rentav – förlora ytterligare en statsministeromröstning. Kanske skulle han inte ens låta saken gå till omröstning. Men legitimiteten i det parlamentariska systemet skulle stärkas om han formellt fick chansen att pröva möjligheten.

Läs även: En sosse lämnar inte makten frivilligt

Socialdemokraterna har visat en utomordentlig förmåga att klamra sig fast vid makten. Trots att riksdagen har en genuint ickesocialistisk majoritet, trots tidernas svagaste regeringsunderlag, och trots ständiga parlamentariska bakslag, har Stefan Löfven styrt vidare. Det kan skapa intrycket att systemet gynnar Socialdemokraterna.

Det skulle se mycket illa ut inför medborgarna om Stefan Löfven, direkt efter att ha blivit bortröstad, fick talmannens förtroende att försöka bilda ny regering.

Talmannen bör istället ge Ulf Kristersson uppdraget att sondera möjligheterna att bli tolererad som statsminister. Då kan moderatledaren själv, efter kanske ett dygns betänketid och kontakter med politiska vildar och tänkbara blockbytare, meddela talmannen om det finns parlamentariska förutsättningar eller inte.

Läs även: Annie Lööf räddar Stefan Löfven igen