Ska sexuellt våld förklaras med radikalfeministisk teori eller nedärvda könsskillnader? En av världens ledande psykologer ger svar.
Kvinnor och män är sedan urminnes tider inbegripna i en sexuell kapprustning. Männen, utrustade med en aldrig sinande ström könsceller, kämpar om en begränsad tillgång till kvinnor att fortplanta sig med. Kvinnorna strider för möjligheten att själva välja lämplig partner för sina få och dyrbara tillfällen. Könens olika nedärvda förutsättningar och intressen ger upphov till konflikter, där sexuellt våld, trakasserier och bedrägeri är några av vapnen som används. Undermedvetna sexuella strategier utkristalliserade under en tillvaro i jägar- och samlarsamhällen leder till en rad nya problem i en urban, uppkopplad miljö. En bättre förståelse för den evolutionära grunden till mäns och kvinnors skilda beteenden kan hjälpa oss att förebygga och förhoppningsvis förhindra sexualbrott.
Så lyder i korthet tesen i boken When men behave badly: the hidden roots of sexual deception, harassment, and assault (Little, Brown Spark 2021) av David Buss, professor i psykologi vid University of Texas i Austin. Buss har forskat om sexualdriften i tre decennier och skrivit en rad böcker i ämnet. Denna hans senaste tog tre år att skriva, och har alltså varit i pipeline länge, men fått ökad aktualitet genom att publiceras i svallet av metoo-rörelsen.
Evolutionär psykologi och feministisk teori har i ett halvsekel haft ett problematiskt förhållande. På 1970-talet lanserade en rad feminister föreställningen att våldtäkt egentligen inte hade med sex att göra utan snarare var ett uttryck för patriarkal maktutövning. Sociobiologen Randy Thornhill och antropologen Craig Palmer utlöste å sin sida animerad debatt med boken A natural history of rape: biological bases of sexual coercion (MIT Press, 2000). David Buss söker en medelväg. Han kritiserar både vissa radikalfeministiska resonemang och några av Thornhills alltför reduktionistiska teorier. Han hyllar #metoo och hyser stor tilltro till att kulturella och legala reformer kan reducera sexualbrotten.
En radikalfeministisk tanke som Buss förkastar är att det gäller hela manssläktet. Nej, alla män är inte våldtäktsmän. De flesta män begår inte övergrepp, och har heller inga våta fantasier om tvång. Men en skrämmande stor andel använder sexuellt våld när det är möjligt. Extremfallet är krig. I det hundra dagar långa inbördeskriget i Rwanda uppskattas att drygt 350 000 kvinnor våldtogs – en våldtäktsfrekvens 220 gånger högre än i fredstid. Civilisation, upptäcktsrisk och hot om sanktioner håller de flesta potentiella våldsmännen i schack. Men även i utvecklade, fredliga och jämställda länder är sexualbrott vanliga. En minoritet män, med tydliga karaktäristika, är benägna att begå övergrepp. Moderna framsteg – kvinnors ekonomiska och politiska emancipation, kriminalisering av inomäktenskapliga våldtäkter, ökad hänsyn till brottsoffrens skilda sätt att reagera på övergrepp et cetera – illustrerar dock att kulturen och politiken spelar stor roll. Det faktum att ett beteende är nedärvt och naturgivet betyder inte att det är moraliskt, legitimt eller ostoppbart.
Läs också: ”Mäns våld mot kvinnor” är kärnkraft för vänstern
En biologistisk teori som Buss samtidigt avvisar är föreställningen att våldtäkt är ett sätt för avspisade förlorare att försäkra sig om möjligheter till avkomma. Nej, våldtäkt är inte en särskild evolutionär anpassning för dem som hamnat utanför den erotiska marknaden. Tvärtom är sexuellt våld mer förekommande bland män med många partners än bland män med få. Att män med låg status är överrepresenterade bland de dömda sexualförbrytarna kan bero på att högstatusmännen har lättare att komma undan med beteendet. Nio av tio kränkningar kommer aldrig till myndigheternas kännedom, och av anmälda brott är det bara en bråkdel som leder till fällande dom. Mycket kan filmmogulen Harvey Weinstein – ursprunget till #metoo – beskyllas för, men någon incel var han knappast.
David Buss beskriver i stället våldet som en av många metoder män kan använda för att bevaka sina evolutionära intressen när dessa står i konflikt mot kvinnans. Det skulle förklara varför sexuellt betingat våld är vanligare när mannens möjlighet till fortplantning tycks hotad – till exempel när kvinnan är i färd med att lämna mannen eller har haft en affär vid sidan om. Modellen förutsätter ingen särskild våldtäktsgen. Kvinnor har förstås också byggt upp en arsenal i den sexuella kapprustningen genom tiderna. Den leder dock inte till lika mycket fysisk skada, och är av mindre intresse när problemet handlar om sexualbrott.
Alla män begår inte övergrepp, som sagt. Mest benägna till sexuella kränkningar är män vars personlighet utmärks av vad psykologer kallar den mörka triaden: narcissism, manipulativa drag samt brist på empati. Särskilt farligt blir detta i kombination med en ovanligt stark drift efter sexuell variation och jakt på tillfälliga förbindelser snarare än långsiktigt relationsbyggande. En minoritet män står för en stor del av övergreppen. Om dessa kunde hållas inlåsta längre skulle det ha avgörande positiv betydelse för kvinnor.
En annan politisk reform för att stävja sexualbrott vore att motverka mansöverskott. I Sverige har vi tvärtom under de senaste decennierna fört en migrationspolitik som skapat överskott på män i brottsaktiv ålder. Ytterligare politik kan syfta till att stärka kvinnors ekonomiska och sociala frihet, och därmed att lämna misshandlande karlar.
Men professor Buss’ syfte är primärt att upplysa om könsskillnader och deras betydelse för sexuella övergrepp. Redan med mer kunskap skulle mycken skada kunna undvikas. Ta bara en sådan enkel sak som insikten om hur olika män och kvinnor uppfattar kränkningar på arbetsplatsen. I en studie frågades hur man skulle uppleva ett sexuellt närmande från en kollega. 65 procent av kvinnorna svarade att de skulle känna sig förolämpade. 67 procent av männen svarade att de skulle bli smickrade. Det är upplagt för missförstånd. Biologin är riggad för trakasserier. Men genom sociala normer, skärpta juridiska eller polisiära verktyg, konkreta politiska förbättringar för kvinnor och ökad kunskap kan vi reducera problemet.
Om vi intalar oss att kön inte spelar roll riskerar vi att sätta in helt fel åtgärder mot sexuella övergrepp.
