I de senaste partiledardebatterna har det blivit uppenbart att partierna till höger närmar sig varandra i retorik och politik. Samma tendens syns på det personliga planet. Sociala medier svämmar över av bilder på Moderaternas Ulf Kristersson och Kristdemokraternas Ebba Busch, inte sällan i samband med det gemensamma intresset för jakt. Och nyligen spreds bilder på när Liberalernas Nyamko Sabuni hade en bowlingkväll med Busch.

Väljarna får ofta se vilka som gillar varandra. Men vilka tycker mest illa om varandra?

Statsvetenskapliga Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet genomför sedan 1968 den så kallade riksdagsundersökningen, en enkät till de folkvalda. Frågeformuläret sträcker sig över en rad sakfrågor, men tangerar ibland också det rent mänskliga. I nya antologin Folkviljans förverkligare redovisas vad riksdagsledamöterna egentligen tycker om varandra.

Riksdagsledamöterna har i alla år fått besvara ”hur mycket man allmänt sett gillar respektive ogillar de politiska partierna”. Men i den senaste mätningen, 2018, frågades också i vilken utsträckning partiernas riksdagsledamöter som människor är ”eftertänksamma”, ”ärliga” och ”fördomsfria”. Svaren har sedan vägts ihop i ett index som antas mäta upplevda karaktärsegenskaper för varje parti.

Sverigedemokraterna är det i särklass mest ogillade partiet (se Bulletin ledare 1/2). Dess ledamöter får också lägst karaktärsbetyg av de andra. Det är närmast ett unisont avståndstagande. Hade man inte vetat att svenska riksdagsledamöter alltid uppför sig som kloka och ansvarstagande vuxna hade man misstänkt att de folkvalda nästan ägnar sig åt skolgårdsmobbning.

Det är bara Moderaternas riksdagsgrupp som tycker att något annat parti kan vara värre än SD, och att ledamöter från något annat parti kan ha karaktär av lägre halt. För moderater är både Miljöpartiet och Vänsterpartiet sämre än Sverigedemokraterna, och MP:s ledamöter hemskare än SD:s. Men alla andra är med på utfrysningen i varierande grad.

Även Vänsterpartiet är tämligen illa omtyckt. Men partiet kan trösta sig med att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet i alla fall inte tar direkt avstånd. S och MP varken ogillar eller gillar V.

Läs även: Nooshi Dadgostar mot Annie Lööf

Partierna på ytterkanterna är alltså minst omtyckta. I övrigt hänger partiernas hatrelationer till stor del ihop med blocktillhörigheten och vänster–högerskalan. Ingen förvånas kanske över att ledamöterna i arbetarrörelsepartierna S och V föredrar varandras sällskap framför högerns. Men det finns några kuriositeter.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna har samarbetat i koalitionsregering i sju år. Men det har inte lett till några varmare känslor. Partierna varken gillar eller ogillar varandra. Och de gröna tycker att sossarna har sämre karaktärsegenskaper än vice versa. Inte så konstigt då, kanske, att MP hade så lätt att hoppa av regeringssamarbetet. Att statsministern har haft svårt att ena regeringsunderlagets motstridiga viljor blir också mer begripligt av mätningen. Vänsterpartiet och Centern står mycket långt ifrån varandra.

Samma problem skulle antagligen synas i ett blågult regeringsunderlag med M, KD, SD och L. Även om M och KD ömsesidigt omfamnar varandra är avståndet till de andra, och främst till SD, påtagligt.

Alla gillar förstås sina egna bäst. Samtliga har gett finast omdömen om de egna partierna och ledamöterna. Vänsterpartiet sticker ut som mest egenkära, med närmast obrottslig lojalitet till det egna partiet och till partikollegorna.

L, däremot… Liberalerna gillar sitt eget parti minst. Liberala riksdagsledamöter skiljer ut sig från de andra genom att ge det egna partiet ett relativt lågt betyg.

Men det är möjligen begripligt, det också.

Läs även: En rak höger i TV4:s debatt