I decennier förelåg ett enormt glapp mellan väljarna och riksdagsledamöterna. Väljarna ville minska flyktinginvandringen. Riksdagsledamöterna öka den. Efter den akuta asylkrisen 2015 anpassade riksdagsledamöterna sig. Men glappet är inte helt slutet. Riksdagen är fortfarande avgjort mer flyktingliberal än valmanskåren.

Det visar nya siffror från Valforskningsprogrammet på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Antologin Folkviljans förverkligare, som publicerades i förra veckan, undersöker förhållandet mellan väljare och valda utifrån den så kallade riksdagsundersökningen, en sedan 1968 återkommande enkät till de folkvalda.

Så länge frågan har ställts har det funnits en solid pluralitet i befolkningen som tycker att det vore bra att minska flyktinginvandringen. Gruppen brukar omfatta omkring 50 procent av valmanskåren (och nu efter asylkrisen snarare 60). Den ska jämföras med de cirka 20 procent som tycker att färre flyktingar vore en dålig idé.

Men bland riksdagsledamöterna har opinionen sett helt annorlunda ut. Under många år var det bara omkring 10 procent av de folkvalda – eller ännu färre – som ville minska flyktinginvandringen. Den stora skillnaden har på senare år korrigerats. Enligt den senaste riksdagsundersökningen, från 2018, är det numera omkring 45 procent av ledamöterna som vill ta emot färre flyktingar. Men det råder fortfarande en tydlig åsiktsskillnad.

Läs även: Den politiska eliten förstår inte vad väljarna vill

Det finns flera tänkbara förklaringar till varför det uppstår gap mellan väljare och valda. Forskarna i antologin har undersökt flera dimensioner. Man kan exempelvis tänka sig att de förtroendevalda inte vet vad väljarna tycker. Mätningar pekar också mycket riktigt på att riksdagsledamöterna systematiskt missbedömer väljarnas åsikter (Bulletin ledare 12/3-21). Men man kan också föreställa sig att de valda inte bryr sig om vad väljarna anser. Att ledamöterna tycker att de vet bättre, eller rentav är bättre, än andra.

Ett kapitel i antologin antyder att riksdagsledamöterna inte är helt fördomsfria. Forskarna försöker mäta så kallad affektiv polarisering, det vill säga om ledamöter styrs av en känslomässig motvilja gentemot andra, enkelt utttryckt. Riksdagsundersökningen 2018 innehöll därför några unika frågor, exempelvis om hur man skulle reagera om ens barn gifte sig med en partner av annan partitillhörighet.

I de flesta fall accepterar ledamöter barnens val av livskamrat med jämnmod. Med ett tydligt undantag. Samtliga partigrupper, utom Sverigedemokraternas, skulle reagera negativt om deras barn gifte sig med en sverigedemokratisk partner.

”Vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister anger att de inte alls skulle bli nöjda om de hade ett barn som gifte sig med en sverigedemokrat. Även företrädare för de borgerliga partierna skulle bli missnöjda om de ställdes inför ett sådant scenario, även om de inte skulle bli det i lika hög utsträckning som ledamöter i det röd-gröna blocket.”

De negativa känslorna återspeglas i andra frågeställningar till riksdagsledamöterna. Sverigedemokraterna är det minst omtyckta partiet, och dess ledamöter anses också ha sämst karaktärsegenskaper.

Resultaten tyder knappast på en alltigenom rationell beslutsprocess. Snarast tycks politikerna bära på något slags förakt inombords. Kanske kan denna emotionella blockering förklara något av svårigheterna att ta till sig väljarnas politiska önskemål.

Läs även: Om enbart kvinnor fick välja