Vi närmar oss moralisk bankrutt när regeringen fortsätter tvinga svenska soldater att skydda ryskstödd militärjunta i Afrika.
”Oacceptabelt.” Så lät det så sent som i fredags, då utrikesminister Ann Linde (S) uttalade sig inför pressen. Att regimen i Mali har kallat in ryska legosoldater från Wagnergruppen skulle leda till ”konsekvenser” för den svenska insatsen i landet.
Samma sak anförde försvarsminister Peter Hultqvist (S) för en dryg månad sedan. I riksdagens debatt lovade han att ”ett samarbete mellan Mali och Wagnergruppen skulle få avgörande konsekvenser för Sveriges militära insatser”.
Men det var då, det.
På tisdagmorgonen – precis en vecka efter att Wagnergruppens närvaro exponerats av franska tv-kanalen France24 – sammanträdde riksdagens utrikes- och försvarsutskott. Nu var det annat ljud i skällan.
Nu har regeringen inga direkta planer på att tidigarelägga tillbakadragandet av de svenska trupperna. De påstådda ”konsekvenserna” är ännu bara varmluft.
Det saknas annars inte argument för att ta hem soldaterna.
”Våra soldater behövs på hemmaplan – lämna Mali”. Så skrev Sveriges förra ambassadör i Mali, Diana Janse, riksdagskandidat för Moderaterna, och krigskorrespondenten Johanne Hildebrand, kandidat för Liberalerna, i Expressen i helgen. ”Vi ska inte riskera soldaters liv i ett odemokratiskt land vars militärjunta söker hjälp av ryska legosoldater. Försvarsmakten befinner sig dessutom i en historisk upprustning och fokus borde ligga på den, inte på internationella insatser.”
Det finns i och för sig även skäl för att vara kvar i Västafrika.
Det är i internationella insatser som Sveriges försvarsmakt får öva sig för skarpt läge. Svensk försvarsdoktrin bygger på att vi ska kunna få stöd från andra länder och dessutom ha en förmåga att ta emot militär hjälp. Därför behöver vi ställa upp när andra kallar, och finslipa det militära samarbetet med tänkta partners i praktiken.
Läs även: Wagner som kammarspel
Men militär övningsverksamhet kan knappast ske till vilket pris som helst. Och insatsen i Mali börjar närma sig moralisk bankrutt.
De redan från början tämligen ihåliga högtidsfraserna om demokrati och skydd för mänskliga rättigheter som motiverade insatsen 2014 är i dag helt tomma. Den militärjunta som vi håller under armarna är resultatet av två statskupper som skett under vår vakt. Befolkningen i Mali har i och för sig aldrig varit tillfrågad, men några allmänna val är inte i sikte. Regimen har tvärtom vänt sig till ryska legoknektar. Är det för detta vi riskerar svenska människoliv?
Några goda argument för att vara kvar framförde dock inte försvars- och utrikesministrarna när de framträdde i utskottet. Tvärtom mötte Peter Hultqvist oppositionens krav på tillbakadragande med hårklyverier, halmgubbar och konstruerade exempel. Om vi drar oss ur nu, så innebär det att ryssarna kan avbryta framtida svenska insatser bara genom att luftlandsätta ett par legosoldater i valfri konfliktzon, anförde försvarsministern enligt uppgift. Trams i stället för saklighet, på bekostnad av säkerhet för svenska soldater.
Några omedelbara ”konsekvenser” tycks det alltså inte bli. Regeringen säger att den ska återkomma till försvarsutskottet om en månad (!) för förnyad diskussion.
Under tiden hinner mycket hända. Vill det sig illa får svensk trupp stå sida vid sida med rysk. Det skulle användas emot oss här hemma. Det vore verkligen, för att använda regeringens favorituttryck, oacceptabelt.
