Sedan inbördeskrigets utbrott 2012 har det internationella biståndet till Syrien mångdubblats. Sedan 2014 satsar internationella givare omkring 20 miljarder kronor årligen i Syrienkrisen. Det svenska biståndet i Syrienstrategin har ökat med mer än 300 procent. Förra året lade Sverige totalt 533,3 miljoner kronor.

En central avsikt med biståndet är att inga pengar ska gå till den blodbesudlade Assad-regimen. Diktaturen är föremål för sanktioner från hela västvärlden. Såväl EU som USA har gjort det brottsligt att handla med den syriska regimen.

Men diktaturen gör sig ändå en förmögenhet på biståndet.

Utländska aktörer som ska verka i landet måste på ett eller annat sätt växla till sig lokal valuta. Egentligen är det syriska pundet (eller liran, som valutan kallas lokalt) inte värd vatten efter långvarig ekonomisk vanskötsel. På den svarta marknaden får man ungefär 400 syriska pund för en krona. Men den syriska regimen fastställer själv sin växelkurs.

Centralbanken reglerar den växelkurs alla privata banker måste förhålla sig till. Just nu ger den cirka 146 syriska pund för kronan. De privata bankerna är därefter förpliktigade att sälja hälften av sin hårdvaluta till centralbanken.

En biståndsgivare som vill köpa läseböcker, bänkar och kaminer för att bygga en skola tvingas växla till syriska pund genom centralbanken för en kurs som är uppblåst. Kanske två tredjedelar av biståndets värde försvinner därmed innan det ens nått marken – försnillat av syriska staten.

Biståndsgivare försöker naturligtvis undvika detta. Man betalar ut löner från sina internationella kontor, handlar i grannlandet, etcetera. Men till syvende och sist måste en del av biståndet kanaliseras lokalt.

Stora organisationer, som FN, kan förhandla till sig en särskild växelkurs. Men även den blir i så fall konstruerat hög. Och överskottet går till diktaturen.

Den amerikanska tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har nyligen granskat hur Assad-regimen har skott sig på det internationella biståndet. Enligt dess beräkningar handlade FN:s biståndsorgan under förra året med syrisk valuta för 113 miljoner dollar, vilket resulterade i ett överskott på 60 miljoner dollar till diktaturen. Uppskattningen är i underkant.

Fenomenet är inte okänt i biståndsvärlden. På samma sätt fungerar det i andra länder där det skapas en stor diskrepans mellan den statliga växelkursen och den egentliga. Nyligen gällde det i Libanon. Och för ett drygt decennium sedan, när Robert Mugabe hade kört Zimbabwe i botten, beräknade ambassadpersonal att ungefär var sjätte svensk biståndskrona gick rakt in i diktatorns bank.

Läs även: En gåva från oss alla till Abdullah II

Sverige är den tionde största givaren till Syrien. Det svenska biståndet till Syrien uppgick förra året till ungefär en halv miljard kronor. I år blir det i samma härad. Men det mesta av biståndet satsas utanför landet – i Jordanien, Turkiet och Libanon, dit halva Syriens befolkning har flytt. Mycket hamnar vidare i delar av Syrien som står utom regimens kontroll. Samarbetsorganisationerna som biståndet kanaliseras genom försöker också undvika att växla i Syrien. Material – och även pengar – förs in utifrån.

Av det svenska Syrienbiståndet går 28 miljoner kronor genom FN. Det är främst där växlingsproblematiken är aktuell, säger Sidas chef för Asienavdelningen Göran Holmqvist när jag pratar med honom. Och av de pengar som går genom FN hamnar det mesta utanför landet.

Det skulle i så fall betyda att det svenska bidraget till Assads regim är tämligen blygsamt. Det rör sig om några miljoner kronor.

Men för FN-systemet är problemet gigantiskt.

För diktaturen är situationen inte alls dum. Den syriska statsapparaten är visserligen fallfärdig. Ekonomin har sjunkit som en sten under inbördeskriget. Månadslönen för en genomsnittlig stackars statstjänsteman motsvarar en svensk hundralapp i dag, trots återkommande löneförhöjningar för att möta inflationen. Men förfallet innehåller samtidigt ett perverterat och omvänt incitament för de styrande.

Ju sämre det går för landet, desto bättre blir förutsättningarna för Assad-regimen att förskingra internationellt bistånd.

Läs även: Högerns hemläxa efter Afghanistan