Mordet på rapparen Einár sätter kulturyttringen i sitt rätta sammanhang. Det handlar om lokala kriminella nätverk inom den organiserade brottsligheten.
Dagen efter mordet på rapparen Einár i Hammarby sjöstad inleddes rättegången mot en annan rappare, Dree-Low, åtalad för ett rån i Akalla. Bägge tillhör genrens mest spelade artister.
De musikaliska karriärerna är inte en oviktig detalj.
Häromveckan publicerades kartläggningen ”Kriminella nätverk inom den organiserade brottsligheten i polisregion Stockholm 2021”. Där lyfter polisen särskilt fram ”musikproduktion som kriminellt instrument”. Polisen åsyftar ”musik, särskilt då hip-hop, och musikvideos som glorifierar nätverkets våldsanvändning och kriminalitet”.
Under vårens kontrovers om en tredje kriminell rappare, Yasin, försökte sig åtskilliga kulturdebattörer på konststycket att skilja mellan verk och person. Att rapparen var gängkriminell – då dömd för grovt vapenbrott – skulle inte spela roll i bedömningen, menade man.
Att samme person numera också är dömd för försök till människorov – tillsammans med ytterligare en fjärde rappare, Haval – riktat just mot Einár, och därmed också får anses utgöra ett hett spår i utredningen av mordet, tycks ha fått sammanhangen att klarna.
Expressens kulturskribent Victor Malm erkänner nu misslyckandet. ”Jag känner att vi gick fel, att jag gick fel”, säger Malm i kvällstidningens mediebranschpodd Lägg ut! (22/10). Vi har att göra med ”samtidens sjukaste kulturella uttryck” heter det nu. ”Det här är människor som fortfarande är involverade i kriminaliteten”, understryker Malm, som menar att kulturjournalistiken varit oförmögen att beskriva fenomenet på ett sätt som ”landar in musiken i kriminaliteten”.
Gott så. Då kanske vi kan börja med att sätta företeelsen i sitt sammanhang.
I kartläggningen finner Stockholmspolisens underrättelseenhet att den organiserade brottsligheten i huvudstaden just nu inrymmer 52 kriminella nätverk. Den genomsnittliga storleken är 20 personer. Men räknar man med konstellationernas ytterkanter omfattas totalt omkring 1 500 individer. Nätverken har visat sig vara bestående över tid. Många av dem noterades även i kartläggningarna 2019, 2017 och 2015.
Alla nätverk tillhör inte den gangstermiljö som lever på narkotikaförsäljning, rån och utpressning. Här ryms också politiska extremister och fotbollshuliganer. Men i kartläggningen 2017 observerades en tillväxt i kategorin ”lokala kriminella nätverk”. 2015 var hälften av nätverken lokala. Numera utgör de två tredjedelar.
De lokala kriminella nätverken har ”betydande påverkan på lokalsamhället i de områden där de främst är aktiva, både direkt, genom att nätverken rekryterar ungdomar från områdena och utövar påtryckning mot lokala näringsidkare, och indirekt, genom att de genererar en stor otrygghetskänsla. I stort sett alla lokala kriminella nätverk har narkotikabrottslighet som huvudsaklig kriminell inriktning.”
”Mer än två tredjedelar av de lokala kriminella nätverken har under den aktuella kartläggningsperioden varit involverade i kriminella konflikter och bedöms ha ett högt eller mycket högt våldskapital. En stor majoritet bedöms även ha utfört skjutningar och/eller sprängningar.”
Läs även: Nu topsar vi laget!
Det är detta som gangsterrap-debatten egentligen borde handla om. Mellan 30 och 35 kriminella nätverk där medlemmarna vanligen är mellan 21 och 28 år och som rekryterar barn och unga i en dödlig verksamhet som drabbar hela stadsdelar. Polisen noterar oroat hur musiken ”kan öka nätverkens attraktionskraft, särskilt i förhållande till unga personer som söker ett sammanhang eller en förebild”.
Gör inte saken värre genom att glorifiera de kriminella.
Läs även: Gangsterrappen som produkt av medelklassens våta drömmar