Miljöpartiet hade antagligen inte en susning om vad de ställde till med. Språkrören trodde sannolikt att ögonblicket var perfekt. Partiledningen hade letat länge efter en väg ut ur det regeringssamarbete som varit så förödande för opinionssiffrorna. Nu erbjöd Centerpartiets budgetsvek ett svepskäl att hoppa av. En svag Magdalena Andersson skulle ändå vara tvungen att fullfölja det extrema klimatpolitiska projektet. Med ett år till valet skulle Miljöpartiet kunna ladda om utan att tyngas av ansvar.

Men så enkelt var det alltså inte. Eftersom den utlovade regeringskoalitionen förändrades, måste statsministeromröstningen tas om, enligt praxis.

Det blev ingen miljöpartistisk triumf. I stället tvingades Sveriges första kvinnliga statsminister Magdalena Andersson begära sitt entledigande redan efter sju timmar. Avsatt av jämställdhetsministern i den feministiska regeringen, Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi.

Ridå.

Riksdagens talman är rikets näst högsta ämbete. Bara kungen står högre i rang. Att någon partiledare blir officiellt och offentligt uppläxad av talmannen för att ha sneddat över Regeringsformen hör inte till vanligheterna. Det har nog aldrig ens kommit ifråga förut. Men talman Andreas Norlén sade i går att Miljöpartiets beteende ”riskerar att skada förtroendet för riksdagen som institution, för vårt politiska system, och för de politiska partierna i allmänhet”.

Ridå igen.

Och nu när man har lämnat regeringen sitter MP i ytterligare en rävsax. Partiet har nämligen sedan snart två decennier ett beslut att bara släppa fram regeringar där Miljöpartiet självt ingår. Nu tvingas man välja mellan att svika sin inarbetade linje eller släppa fram en högerregering.

Ridå en gång till.

I dagarna samlas Sverigedemokraterna till landsmöte i Karlstad. Självförtroendet kunde knappast vara starkare. Partiet har precis sett riksdagen rösta igenom en budget signerad Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Den blågula budgeten är samtidigt ett utkast till framtida regeringssamarbete. Ett ”preludium” till vad som komma skall, enligt SD:s ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt.

Bland landsmöteshandlingarnas årsredovisningar, verksamhetsberättelser och motioner finns ett dokument som fångar stämningen. Det är partistyrelsens proposition ”Förhandlingsmandat för Sverigedemokraternas inflytande i Regeringsställning”.

Sverigedemokraterna har runt 20 procent i opinionen. I somliga mätningar har partiet passerat Moderaterna som största oppositionsparti. För många medlemmar och aktiva betyder det att partiet är en självklar del i en tänkt ny högerregering. Varför skulle deras femtedel av väljarkåren inte sitta med i styret?

Å andra sidan är partiet ännu ungt och fullt av frifräsare utan erfarenhet från maktens korridorer. Skandaler briserar fortfarande återkommande. Skulle SD kunna hitta nog med folk att bemanna en tredjedel av regeringskansliet? Knappast. Det vore att bädda för ett misslyckande.

Läs även: Ett blågult block har formats

Moderaterna och Kristdemokraterna har redan sagt sitt. De vill helst inte ha Sverigedemokraterna pissande i tältet. De kan däremot leva med SD utanför tältet, pissande in, för att parafrasera president Lyndon B Johnson.

SD-ledningen känner dock inte hundraprocentigt förtroende för att M och KD kan eller vill genomföra den åtstramning som krävs i invandring, integration, lag och ordning.

Det är kanske ett beskt piller att svälja för ombuden på landsmötet. Men partistyrelsen ber om ett förhandlingsmandat att kunna ställa sig utanför regeringen om det politiska priset är rätt. Det är klokt. Inflytandet går att säkra på annat sätt.

Genom ett öppet förhandlingsmandat till partiledaren Jimmie Åkesson låser partiet inte fast sig i några onödiga konflikter. Det är bra för Sverige, och också för Sverigedemokraterna.

Många Sverigedemokratiska väljare skulle troligen fnysa åt en parallell med Miljöpartiet. Men partierna har en del gemensamt. Bägge har startat långt ifrån etablissemanget, byggt gräsrotsengagemang och fått kämpa för att anses salongsfähiga.

Nu står Sverigedemokraterna inför samma dilemma som Miljöpartiet har genomlevt. Ska man sitta i regering eller bibehålla identiteten som utmanare? Miljöpartiet valde regeringsmakten. MP fattade till och med kongressbeslut om att inte vara något mähä till stödparti. Partiet skulle sitta i regering till varje pris.

Men nu vill MP ut.

Läs även: M lämnar återvandringen åt SD