Det svenska biståndet till Afghanistan under två decennier har haft svagt resultat. Biståndsinsatserna kan rentav sägas ha motverkat sitt syfte och bidragit till korruption. I stället för att leda till utveckling har givandet snarast befäst det klansystem som genomsyrar de afghanska institutionerna.

Det visar statliga kommittén Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) i rapporten ”Punching above it´s weight or running with the crowd? Lessons from Sweden´s development cooperation with Afghanistan 2002–2020”, författad av Afghanistanexperten Adam Pain.

Sverige har under perioden satsat omkring 14 miljarder kronor på bistånd till Afghanistan. Landet har blivit Sveriges främsta mottagare. Sett ur det afghanska perspektivet har Sveriges bidrag dock varit relativt litet. Landets officiella ekonomi har varit helt uppbyggd av bistånd – under det första decenniet beräknas den afghanska staten ha genererat blott 1,2 procent i egna inkomster – och av det totala givandet har Sverige stått för mellan 1 och 2,6 procent.

Men det internationella givandet har präglats av brist på förståelse för den afghanska verkligheten. Högtflygande ambitioner och självmotsägande arbetsmetoder har lett till ”perversa resultat” och en afghansk statsapparat helt baserad på klientelism, konstaterar EBA. När västvärlden lämnar faller allt som ett korthus.

Läs även: Sverige misslyckades lika mycket som USA

Kritiken är förintande. Den svenska regeringens strategidokument under två decennier innehåller ingenting av strategi i ordets egentliga bemärkelse, utan är snarast ”önskelistor” om demokrati, jämställdhet och andra behjärtansvärda mål. Sida:s planering är inte bättre. Också här saknas varje ansats till beskrivning av hur satsningarna ska leda till de tänkta målen.

Den svenska biståndsapparaten är så verklighetsfrånkopplad att den inte ens registrerar avgörande geopolitiska skiften. Ett exempel:

Den 14 april i år förklarade president Joe Biden officiellt att USA skulle lämna Afghanistan. Planerna hade varit kända sedan februari året innan, då den förre presidenten, Donald Trump, tecknat avtal om utträde.

Den 29 april presenterade biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) regeringens nya strategidokument för utvecklingssamarbetet med Afghanistan, omfattande knappa 3,3 miljarder kronor fram till år 2024. ”Den nya strategin innehåller ingen bedömning av betydelsen av detta militära tillbakadragande”, konstaterar EBA.

I förhållande till de högt svävande målsättningarna om exempelvis jämställdhet och demokrati kan biståndet inte bedömas som något annat än ett kapitalt misslyckande. Det betyder dock inte att allt har varit helt betydelselöst. EBA konstaterar att småskaliga satsningar på infrastruktur och grundläggande vård och utbildning har inneburit förbättringar i vardagen för afghanerna. I synnerhet Svenska Afghanistankommitténs (SAK) lokalt förankrade och uthålliga engagemang framhävs.

Vägen framåt är inte självklar. EBA-rapporten föreslår att Sverige accepterar att Afghanistan saknar förutsättningar för den sorts demokratiska framsteg som utvecklingsbiståndet syftar till. Sverige bör i stället dra lärdom av historien och satsa på det som gör SAK relativt framgångsrikt, menar rapportförfattaren.

I praktiken skulle dock detta innebära att svenskt bistånd inriktas på att understödja talibanernas samhällsbygge med infrastruktur och grundläggande välfärdstjänster.

Det vore svårsmält, även för den som är härdad när det gäller statlig misshushållning. Svenska skattebetalare lär knappast vilja bidra till att bygga upp talibanernas islamiska emirat.

Läs även: Högerns hemläxa efter Afghanistan