Efter två tredjedelar av fängelsestraffet blir en brottsling nästan alltid villkorligt frigiven. Bara den som har misskött sig i anstalten eller som vägrar att delta i Kriminalvårdens uppföljning med återfallsförebyggande verksamhet nekas villkorlig frigivning.

Den som bryter mot fängelsets ordningsregler kan alltså få den villkorliga frigivningen uppskjuten. Men någon bedömning av brottslingens aktiviteter utanför fängelsemurarna görs inte. Det är alltså fullt möjligt att den fängelsedömde återgår direkt till sin kriminella verksamhet samma dag som han släpps ut villkorligt.

Med tanke på nuvarande gängbildningar torde risken vara uppenbar. Även efter en tid i fängelse finns gamla kontaktnät kvar. Miljön att återfalla till är stor. Svensk forskning har beräknat att det finns drygt 15 000 individer som är kopplade till organiserad brottslighet eller extremism.

Men återfallsrisken tar lagen ingen hänsyn till.

Det vill Moderaterna ändra på. I går presenterade partiledaren Ulf Kristersson och rättspolitiske talespersonen Johan Forssell förslag för att begränsa möjligheterna till villkorlig frigivning, permissioner och besök för gängkriminella. Tanken är att Kriminalvården ska bedöma huruvida internen kan knytas till en pågående gängkonflikt, innan beslut fattas.

”Fler grovt kriminella i fängelse; ingen grovt kriminell ska kunna begå nya brott från fängelse; färre grovt kriminella ska komma tillbaka till fängelse”, summerade moderatledaren målbilden.

Förslaget går i rätt riktning. Men Moderaterna krånglar till det.

Syftet med villkorlig frigivning är att underlätta brottslingens återgång till ordnande livsförhållanden och undvika återfall i brott. Men det är uppenbart att systemet inte fungerar.

Tyvärr kan man nästan förutsätta återfall i brott. 65 procent av alla som släpps ut ur fängelse drar på sig en ny dom inom tre år. Bland mer förhärdade brottslingar är det vanligare. 20 procent av debutanterna återfaller i brott inom tre år, mot 92 procent av dem som har nio domar eller mer i belastningsregistret. Risken för återfall är därtill som högst vid frigivningen, och avtar med tid (SOU 2017:61).

Antagligen underskattar statistiken den verkliga återfallsfrekvensen. Kriminalitet är svår att mäta. Upptäcktsrisken är låg. Siffrorna ovan bygger på domar. De flesta brott leder inte till dom.

Läs även: Ygeman låter 19 av 20 utländska brottslingar stanna

Villkorlig frigivning borde inte komma i fråga vid upprepad brottlighet, där vi vet att återfall är det normala. Det vore en enkel regel, där Kriminalvården skulle slippa tvingas till osäkra bedömningar om livaktigheten i gängkonflikter.

Diverse skönandar brukar mena att villkorlig frigivning är en omistlig del i en human kriminalpolitik. För brottsoffren är den dock inte human. I avvägningen mellan de kriminellas möjligheter till frigång och och offrens rätt till trygghet måste återfallsrisken vara en faktor.

Den villkorliga frigivningen innehåller förvisso ett inslag av kontroll som kan underlätta återanpassning. Men sådan uppföljning kan med fördel läggas efter avtjänat straff för återfallsförbrytare, så att fängelsekunder inte släpps vind för våg.

Dagens ordning är direkt omoralisk. Staten belönar brottslingar med rabatter. Rabatten blir större ju grövre brotten är. Den som begår ett relativt mindre allvarligt brott och döms till nio månaders fängelse får tre månaders frihetsbonus, den som begår ett ohyggligt brott med nio års fängelsestraff får hela tre år till skänks.

Ju grövre brottsling, desto tidigare ger staten chansen att begå nya övergrepp.

Humant är inte det första ord man associerar till.

Läs även: Inlåsning fungerar