För tre år sedan gjorde några zoologer vid Cornell university en intressant iakttagelse. De lånade 45 hundar av varierande sorter från ett härbärge för hemlösa vovvar och granskade dem vid rastning. Med hjälp av videokamera kunde forskarna fastslå vad man länge anat.

Forskarna var intresserade av hundarnas doftmarkeringar. Sådana syftar ju till att signalera dominans över reviret. Genom en skvätt kiss kan hunden avskräcka en konkurrent.

Men forskarna kunde visa att hundarna inte är helt sanningsenliga när de försöker injaga respekt hos sina rivaler. Forskarna registrerade att ju mindre en hund är, desto högre lyfter den bakbenet när det är dags. Beteendet är en evolutionär anpassning. Småväxta hundar kompenserar genom att skvätta högre upp.

Samma fenomen återfinns möjligen inom partipolitiken.

Just nu håller Socialdemokraterna partikongress. I kongresshandlingarna kan man utläsa storslagna löften. Målet för den ekonomiska politiken är ”full sysselsättning”, heter det. ”Alla ska ha ett eget hem”, påstår man. ”Människor ska känna sig trygga i samhället och inte vara oroliga för att utsättas för brott”, deklarerar partistyrelsen.

Komplexa samhällsproblem, som plågat landet i åratal, påstås kunna lösas med ett klubbslag på S-kongressen.

Kanske var det möjligt förr. Men på bara några decennier har socialdemokratin gått från att vara en fullkomligt dominerande politisk kraft med nära nog egen majoritet till att bli ett politiskt parti bland andra på 25 procent. Beslut från S-kongressen blir inte automatiskt verklighet. Tvärtom kommer allt som klubbas att filtreras genom Miljöpartiet, förvridas av Vänsterpartiet och kohandlas med Centerpartiet.

Denna politiska verklighet skulle kunna föranleda viss ödmjukhet. Man når inte lika högt som förr, och borde kanske därför sänka anspråken. Men så fungerar inte politisk retorik, och definitivt inte Socialdemokraterna. I stället siktar man högre.

Läs även: Nu vill S hindra dig från att få träffa doktorn

De två senaste mandatperioderna har präglats av ihåliga löften och tomt skryt. Statsminister Stefan Löfven gick till val på utfästelsen att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet, trots att alla och envar visste att det var omöjligt så länge importen av okvalificerad arbetskraft pågick. Och i varje regeringsförklaring har han påstått att gängbrottsligheten ska knäckas, fastän varenda invånare har kunnat se hur våldet har blivit grövre.

Samtidigt överdrivs det lilla politiken ändå har åstadkommit. Regeringens arbetsmarknadsprogram, med extratjänster och introduktionsjobb, framställs som pyramidala succéer. En utbyggnad av polishögskolan utmålas som en enorm landvinning.

Justitieminister Morgan Johansson är kanske den tydligaste exponenten för fenomenet. Han har återkommande förklarat den oväntade minskningen av mängden skottlossningar i Malmö med satsningen ”Sluta skjut”. Men när Expressens ledarsida granskade siffrorna var det inte alls 80 avhopp från gängen på grund av Sluta skjut, som justitieministern hade påstått, utan möjligen fem eller sex om året.

Aldrig har väl någon justitieminister varit så maktlös inför kriminaliteten, men samtidigt framställt sig som så kraftfull.

Men verkligheten är bister. Det är väldigt lite som politiken kan åstadkomma på kort sikt. Nästan ingenting – särskilt om partiet saknar muskler.

Men i dagarna fem håller alltså Socialdemokraterna kongress och försöker ge sken av att världen rättar sig efter partiets protokoll.

Minns då hundarna vid Cornell university.

Läs även: Ett recept för djupfrysning