Få politiska ledare får förmånen att välja sina uppgifter. Verkligheten har den irriterande egenskapen att den ramlar på, oavsett vilken dagordning som fastslagits i politiska skrivbordsprodukter.

Fredrik Reinfeldt fick en global finansmarknadskollaps i knäet. Stefan Löfven drabbades av först en asylkris och sedan en pandemi.

När Magdalena Andersson kröntes till partiledare i höstas angav hon tre prioriteringar. Hon skulle ”ta tillbaka kontrollen” över skolan, vården och omsorgen. Sverige skulle ”leda klimatomställningen i världen”. Och hon lovade famöst att ”vända på alla stenar” för att stoppa segregationen.

Det sistnämnda skulle genomsyra hela hennes administration. ”Varenda socialdemokrat” skulle ”varje morgon” inleda arbetsdagen med frågan ”Vad gör jag i dag för att bryta segregationen?” Det lovade Magdalena Andersson i sitt installationstal.

Men världen har som sagt en tendens att gå sin lunk utan hänsyn till politiska prioriteringar.

Läs även: Högerns hemläxa efter Afghanistan

När Vladimir Putin på torsdagmorgonen lät sina ryska trupper inleda angreppet på Ukraina försattes hela världen i gungning av stöveltrampet. Och därmed sattes också ramarna för Magdalena Anderssons statsministerperiod.

Precis som när pandemin tillät regeringen Löfven att lägga allt annat åt sidan, övergår nu svensk politik med all sannolikhet till att enbart kretsa kring säkerhet, försvar och internationellt samarbete.

Krig i Europa. Det kan sluta hur illa som helst. Möjligen kan förloppet inskränkas till att ukrainska försvarsinstallationer slås ut och att etniskt ryska regioner av Ukraina införlivas i Putins välde, medan andra delar av landet kan fredas. Men det kan också bli utdragna stridigheter, där konflikten spiller över gränserna och drar in hela närområdet. Den belarusiska skurkregimen har exempelvis redan anmält sig frivillig.

Den ryska målsättningen är att hindra Ukraina från att bli en del av den demokratiska västvärldens gemenskap och ändra det internationella regelverk Europa vill upprätthålla. Putins tidsperspektiv är flerhundraårigt. Han bygger ett imperium. Det går alltså inte att förvänta sig något snabbt avslut. Snarare står hoppet till att konflikten begränsas rumsligt.

Då kommer flammorna på sikt att falna. Med tiden kommer kanske ingen att prata om ”krig i Europa”. Donetsk och Luhansk glider från vårt mentala närområde till att bli lika avlägsna som Sydossetien och Abchasien efter kriget i Georgien 2008. Sorgligt, men så ser världen ut.

För en svensk regering kan det naturligtvis inte finnas något viktigare än att bidra till en lösning – helst med ett intakt, suveränt och demokratiskt Ukraina. Få saker kan vara mer angelägna.

Som av en händelse passar det också Magdalena Andersson utmärkt. Med krig i Europa erbjuds en godtagbar ursäkt för att andra samhällsproblem lämnas utan åtgärd.

Stenvändandet lär få vänta.

Läs även: Inte ens rysk invasion väcker S