I fredags meddelade det brittiska försvarsministeriet att ingenjörstrupper har stationerats i Polen för att bistå landet att försvara gränsen mot Belarus. Insatsens storlek har inte specificerats. Britterna beskriver bidraget som ”a small team”, vilket har tolkats som något tiotal soldater.

I Danmark har den socialdemokratiska regeringen signalerat att man kan tänka sig att bidra till det polska (och det litauiska) gränsskyddet. Oppositionen pressar på. Nationalkonservativa Dansk Folkeparti har föreslagit 200 soldater. Även liberala Venstre har öppnat för militär hjälp, om frågan väcks.

Polen har ännu inte begärt militär hjälp. Men en förfrågan är knappast långt borta. Den polske premiärministern Mateusz Morawiecki sade på söndagen att regeringen överväger att sammankalla Nato för konsultationer i enlighet med artikel 4 i Nato-stadgan. ”Det räcker inte med ord”, sade premiärministern. Situationen kräver ”konkret handling” och ”hela försvarsalliansens engagemang”.

Sverige är, förstås, inte Nato-medlem. Men det är våra grannländer som står under press. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har beskrivit Polen som utsatt för en ”hybridattack”. Samma begrepp har använts av utrikesminister Ann Linde (S).

Ändå stannar regeringens politik vid EU-sanktioner, ”de hårdaste medel EU har”, enligt utrikesminister Linde. Sanktionerna som diskuterades vid måndagens EU-toppmöte gällde inreseförbud och frysta tillgångar.

Det är inte nog. Vi borde göra oss redo att på eget initiativ ställa upp för Polen och Litauen, när behovet uppstår. Det behöver inte gälla väpnade gränsvakter – det kan lika gärna vara logistikhjälp – men att bidra till den militära förmågan är en viktig signal.

Läs även: Flygkapningen i Belarus är ett avgörande ögonblick

Vår försvarspolitik bygger på solidaritetsdoktrinen. Vi ska bistå om ett annat EU-land eller ett grannland attackeras, så att vi ska kunna räkna med hjälp om vi råkar illa ut. Solidaritetsdoktrinen återkommer i varje regeringsförklaring. Så här sade statsminister Stefan Löfven i höstas: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller i EU. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Solidaritetsdoktrinen har rått sedan 2009, då illusionen om neutralitet övergavs. Sverige beslöt då att bygga säkerhet med EU och i närområdet.

EU:s solidaritetsklausul var i sig inte tillräcklig. Vårt grannland Norge är inte medlem i EU, till exempel, men omfattas ändå av den svenska solidariteten.

Närhet är ju en av de avgörande faktorerna, ofta beroende av gemensamma säkerhetspolitiska intressen. Om ett grannland drabbas av ofred blir den svenska solidariteten rimligen mer påtaglig än om ett medelhavsland kränks.

Nu har två grannländer i EU utsatts för hybridkrigföring.

Men som det ser ut förhåller sig Sverige ändå passivt. Till skillnad från Storbritannien, som redan har aktiv hjälp på plats, och Danmark, som gör sig berett för en insats. Vi låter i stället ett kroniskt handlingsförlamat EU utforma stödet.

Det leder till att trovärdigheten i vår solidaritetsförklaring urholkas.

Sverige leds i och för sig av en övergångsregering för ögonblicket. En sådan ska helst inte fatta några större beslut. Praxis hindrar dock inte att regeringen förbereder ett beslut, så att den tillträdande omedelbart kan skrida till verket.

Regeringen borde göra Sverige redo att bistå grannarna – militärt, om så önskas.

Den rödgröna regeringen skulle förvisso kunna hävda att Sverige är förpliktigat att följa den EU-gemensamma linjen till punkt och pricka. Men så är inte fallet. Regeringen Löfven erkände exempelvis staten Palestina i strid mot övriga EU. Och vår solidaritetsförklaring stipulerar tydligt att vi värderar närområdet högt, oaktat vad övriga EU skulle komma fram till.

Att Polens regering inte delar värdegrund med Miljöpartiet är heller inget argument – den rödgröna regeringen har utan att blinka skickat soldater att hålla korrupta politiker i Västafrika under armarna.

Sverige har både ansvaret och intresset att stötta Polen och Litauen.

Det kan inte vara så att Sveriges försvarsdoktrin leder till att soldater skickas till Mali, men inte till vårt absoluta närområde.

Läs även: Polens sak är också vår