Här är de fem politiska händelser från det gångna året som kommer att ha störst betydelse – och kanske avgöra valet – 2022.
Socialdemokratiskt ansiktslyft
Årets mest remarkabla förändring har skett i Socialdemokraterna. I början av 2021 ledde den impopuläre Stefan Löfven en trött koalitionsregering genom en terräng kantad av självförvållade politiska kriser. Men under året har partiet gjort sig av med problem efter problem. Ansiktslyftet inleddes när Stefan Löfven annonserade sin avgång i augusti. När Miljöpartiet hoppade av regeringen var transformationen fulländad.
Magdalena Andersson har nu ett år på sig att låtsas vilja lösa samhällsproblem – eller vända på alla stenar, som hon säger. Hon kommer naturligtvis att misslyckas, eftersom hon leder den svagaste regeringen i mannaminne, men det spelar mindre roll. Val handlar inte om vad man åstadkommit, utan om vad man vill göra. Med en enpartiregering kan Andersson skapa illusionen att S faktiskt vill uträtta något, men hela tiden hindras av motsträviga miljö-, center- och vänsterpartister.
Nooshi Dadgostars upprätade rygg
Längst ut till vänster på arbetarrörelsen sitter ett litet bihang, som nästan alltid är följsamt och fogligt. Men ett par gånger per sekel markerar detta bihang självständighet. Det hände runt 1917 när ytterkantsvänstern inte ville följa med på reformismens väg, varpå socialdemokratin delades upp i två partier. Det hände 1990 när man fällde den S-regering som var tvungen att sanera statsfinanserna. Och det hände i år.
Nooshi Dadgostar har turen (och modet) att leda Vänsterpartiet i ett av de sällsynta ögonblick då partiet kan räta på ryggen och säga nej. Nu lär det dröja ett halvsekel till nästa tillfälle, men de närmaste åren kommer Nooshi Dadgostar att kunna leva gott på minnet. Vänsterpartiet rusar i opinionen, i synnerhet i storstäderna.
Blågula blockets födelse
För en rörelse som kallar sig samlingsparti har Moderaterna haft påtagligt svårt att samla andra omkring sig. Ända sedan 2014 har M haft påtagliga problem att hitta partners. Men i samband med höstens stora partiledardebatt i SVT hade något hänt. Ett gemensamt utspel från Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna markerade födelsen av ett blågult block. När de tre partiernas budget senare antogs av riksdagen var samarbetet en realitet att räkna med.
Läs även: Löfven uträttade noll och blev partiets hjälte
Nyamko Sabunis vänstra ben
I mars tillkännagav Nyamko Sabuni att Liberalerna skulle ta ett stort kliv högerut. Partiet skulle utträda ur januariavtalets samarbete med vänstern och istället sträva efter en borgerlig regering. Under resten av året har det dock visat sig gång på gång att partiets ena ben står kvar. Så sent som vid höstens landsmöte försökte en rad tungviktare och veteraner i partiet underminera Sabuni. Osäkerheten om vad en röst på vad partiet innebär kostar. Liberalerna har hela året legat under tre procent i opinionsmätningarna.
Miljöpartiets medelålderskris
Miljöpartiet föddes 1981 som en bråkig gräsrotsrörelse. Under hela vuxenblivandet har partiet kämpat för att tas på allvar som seriös samhällsaktör. Det hårda slitet har lett till regeringsmakten och tungt inflytande i förvaltning, akademi och media. Men med medelåldern har också infunnit sig en tomhet. Var det detta vi kämpade för? Att administrera en socialdemokratisk regering? Avhoppet från regeringen skulle kunna vara en nystart, men eftersom miljöperspektivet har annekterats av alla andra finns det inte längre något egentligt syfte med partiet. Trendkänsliga väljare går vidare.
Bubblare: Ministerutnämningar, S säljer ut svenska modellen till EU, Energikrisen, Vinstdebatten i skolbänken, Coronamissnöje.
