De senaste åren har sett en ökande förekomst av attacker mot kyrkor och andra kristna mötesplatser. Regeringen måste låta utreda hur vanligt det är med hat och förakt mot kristna och mot etniska svenskar, skriver John Gustavsson.
För ungefär en två veckor sedan brann det i min hemstad Örnsköldsvik. Detta i sig själv hade inte haft något större nyhetsvärde utanför lokalområdet, om det inte vore för att det var just Café UH som brann ner. Café UH är ett kristet café, ägt av EFS-församlingen och beläget cirka 50 meter från stadens pingstkyrka. I Örnsköldsvik har caféet under de 60 år som det varit öppet fått något av en kultstatus som mötesplats, och inte bara för kristna. Alla möjliga människor och organisationer träffas där. Som exempel kan jag nämna att när jag som trettonåring var med i MUF så hade vi våra möten på UH.
Läs även: Sandström: Mediasamhällets självupptagna navelskåderi
Caféets kristna profil märks mest i musiken som spelas (modern kristen stil), i broschyrerna från olika kristna organisationer som man brukar hitta nära entrén, och i att man självklart inte serverar någon alkohol.
Utredningen pågår fortfarande, men enligt polisen sågs några ungdomar med huvtröjor springa från platsen kort före att branden upptäcktes. Det finns i princip inget sätt som branden, som inte började i köket (och alltså inte berodde på att någon glömt att typ stänga en ugn), skulle kunna ha uppstått av misstag.
Varför skulle då någon vilja bränna ner stadens mest populära café? Mest sannolikt rör det sig om ett av Sveriges minst omtalade, men samtidigt kanske snabbast ökande typ av brott: Hatbrott mot kristna.
Detta är inte första gången en kristen kyrka, organisation eller verksamhet attackerats. Bara två dygn före mordbranden på Café UH brann en kyrka ner i Jämtland, en brand som också misstänks vara anlagd. I september förra året besökte Rasmus Paludan Växjö, och i samband med hans besök brann en av stadens äldsta kyrkor ner.
Läs även: Edwardsson: Det svenska kulturkriget
Ännu vanligare än bränder är att kyrkor vandaliseras. I mars i år utsattes Holmsunds kyrka i Västerbotten för vandalisering i form av antisemitiskt klotter med texten ”Fuck your Jewish God”. Det är ingen hemlighet att antisemitismen i Sverige är koncentrerad bland muslimer. Flera upp-och-nervända kors fanns också målade på kyrkväggen, vilket är ironiskt med tanke på att det upp-och-nervända korset är en urgammal kristen symbol. I närliggande Skellefteå utsattes en annan kyrka året före för klotter i form av ordet ”Jihad”.
Förra året förstördes också en 100 år gammal altartavla i en kyrka i Hylte i Halland, och Malmö utsattes år 2020 en kyrka för ett inbrott där bland annat en kristusstaty slogs sönder. Båda skadegörelserna har tydliga anti-kristna motiv.
Bara under de senaste tre åren har även kyrkor i bland andra Göteborg, Borås, Gotland, Nora, Eksjö och Kristinehamn utsatts för vandalisering och skadegörelse.
Vad kan regeringen göra? För det första måste lagen om hets mot folkgrupp, om den ska finnas kvar överhuvudtaget, förtydligas och uttryckligen inkludera kristna och etniska svenskar.
Vidare så bör regeringen snarast tillsätta en utredning för att kartlägga hur utbredda hatbrott och fientliga attityder och fördomar (som, om dom riktades mot andra grupper, skulle beskrivas som rasism) mot kristna är. Idag har vi ingen aning. Särskilt fokus bör riktas mot invandrargrupper med andra religiösa tillhörigheter.
Den genomsnittlige svensken besitter visserligen inte sällan en frustrerande stor okunskap om kristendomen, men jag tvekar på att det är vanliga svennar som känner sig rättfärdiga i att attackera kristna kyrkor och verksamheter. Sådant kräver en särskilt sorts förakt, för att inte säga hat, mot den kristna religionen.
Med det sagt, så kan jag ha fel. Det enda sättet att få veta säkert är att genomföra en nationell kartläggning av problemet. Bara så kan vi komma underfund med problemets storlek och orsaker, och undvika att fler kristna mötesplatser når samma öde som Café UH.
Läs även: Brinkemo: Fördomar är evolutionens säkerhetsapparat