Det är ovanligt få passagerare som ska med flyget från Sturup till Bromma, högst ett tjugotal, som ser ut som affärsfolk. När jag precis ska gå in i planet tittar jag åt vänster och hajar till. Där står en man helt klädd i svart med arabiskt utseende. Han bär en ryggsäck och när jag tittar en gång till ser jag att han har brännskador i ansiktet.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Från Burke till Sowell

Det är inte bara jag som lägger märke till honom, också de andra passagerna sneglar mot honom med illa dold oro i blicken. Det är fri placering i planet och alla sätter sig sig så att man får en hel rad för sig själv. Den svartklädde mannen går allra längst in i planet, långt från alla andra. Jag iakttar mig själv, registrerar alla tankar som passerar genom huvudet.

Är det möjligt att gå ombord med en bomb i en ryggsäck? Nej, det kan det ju inte vara. Det finns ju en säkerhetskontroll. Men var det inte en man som för en massa år sedan som kallades för skobombaren och som lyckades ta sig in på ett flygplan med en bomb i skoklacken? Jag skäms över mina tankar men kan inte skaka av mig oron. Den blir inte mindre av att säkerhetspersonal kommer in i kabinen, passerar alla oss andra och går gången ner, rätt fram till den svartklädde mannen. De ber om att få se hans id-handlingar.

Jag tillsammans med övriga passagerare vrider huvudet, tittar över axeln. Misstänker de något?

Inom mig fladdrar bilder förbi på terrorhandlingarna som Islamiska staten just då begår. Jag ser flashar av halshuggningar och arkebuseringarna av ”otrogna” som klätts i orangea overaller i Irak, Libyen och Syrien. Jag ser för mitt inre lastbilarna på Drottninggatan i Stockholm och i Nice som dödade 86 människor.

Efter någon minut lämnar de honom. Jag försöker tänka att de måste väl veta vad de gör, att de nu har säkerställt att han inte är en självmordsbombare. När planet lyfter har jag som alltid vid start och landning låten av Queen i hörlurarna – ”Don’t stop me now!”

Också denna gång gick flygningen bra men händelsen sitter starkt i mig. Den var en så övertydlig illustration av att man som människa inte styr sina tankar och känslor.

Bilder och emotioner dyker bara upp. Vi är, jag, du, alla, fördomsfulla. Det hör till människans biologi att sortera, kategorisera och värdera människor. Det ligger i vår nedärvda psykologi, har rent evolutionärt varit ett kapital till för att skydda oss från faror. Det är ett sätt att identifiera vän eller fiende. Per automatik uppstår, utan medvetet beslut, ett överslag i hjärnan om huruvida man bör vara beredd på angrepp eller om situationen är lugn.

Om jag en sen natt går under en viadukt och passerar tre äldre kvinnor kommer jag sannolikt inte att fundera på saken. Möter jag en skränig och berusad grupp unga män kommer något triggas att inom mig, jag gör mig beredd på flykt. Sannolikheten för att de skulle vilja ge sig på mig är inte särskilt stor. Men den är högre jämfört med de passerande damerna.

Rationella statistiska argument om att hur ovanligt oprovocerat våld är nattetid står sig slätt, på samma sätt som argumentet hos den flygrädde inte slår an om att olyckor i trappor är tusenfalt vanligare än flygplanskrascher.

Emotioner slår förnuftet.

Läs även: Edwardsson: Det svenska kulturkriget

Ofta sägs att man inte ska dela in människor i ”vi” och ”dom”. Det är en korkad uppmaning eftersom det strider mot människans natur. Vi gör inget annat och det sker per automatik: Min familj – deras familj, vårt land – deras land, vi är muslimer – dom är hinduer, män – kvinnor, unga – äldre, mina barn – andras ungar. Vi rör oss hela tiden med mer eller mindre grova över- och underkategorier som kan preciseras ner på detaljnivå.

Det är generaliseringar som hjälper oss att navigera i tillvaron som består av myriader av människor, händelser, situationer och känslor.

Om ett kinesiskt gäng skjuter människor till döds i grannkvarteret kommer de flesta att känna en oro över att gå dit. En tid därefter kommer kineser att ses som ett potentiellt hot. Vi vet ju inte vilka kineser som sköt men bäst att ta det säkra före det osäkra och hålla sig avvaktande när unga kinesiska män kommer i grupp, särskilt ju närmre grannkvarteret vi möter dem.

Vi tänker alla i ”vi” och ”dom”, och alla bär vi på fördomar vare sig det är på falska eller korrekta grunder. Men i mötet med en individ ur en grupp som man har fördomar om kan dessa raseras. Ofta gör de det. Den viljan bör alla ha eftersom det övervinner misstänksamhet och inkluderar. Det imperativa är mer verklighetsanknutet än att vi inte ska tala om ”vi” och ”dom”.

För ett antal år sedan, 2011, reste jag med en grupp till England för att göra en studie om somaliska migranter som tidigare bott i Sverige. Med på resan var en god vän som var född i Somalia, landet som då (också idag) plågades svårt av den islamistiska terroristgruppen al–Shabaab. Terrorhotet hade föranlett striktare gränskontroller.

Medan vi andra passerade utan problem stoppades min vän av gränspolisen. Han togs in i ett rum och det dröjde ett bra tag innan han kom ut till oss andra. Jag var orolig för hur han skulle uppfatta att just han togs in för kontroll och noggrann kroppsvisitation.

När han kom tillbaka slogs jag av hans leende. Han sa till mig; ”Jag vet att många av mina landsmän hade sett en sådan här kontroll som ett utslag av fördomar. Men jag är glad att polisen gör sitt jobb. Jag skulle ha kunnat vara medlem i al–Shabaab, jag är ju somalier. De kan ju inte veta vem jag är. Varför skulle de visitera dig som är vit? Det finns inga vita som är medlemmar i al–Shabaab. Det här visar att de gör sitt jobb för min säkerhet, för allas.

Fördomar är från början till som skydd. Men de kan besegras. När det finns goda skäl till det.

Läs även: Sjölander: Socialt skyddsnät vs. Socialt fångstnät