Centerpartiet är på väg mot irrelevans. Efter att historiskt ha fungerat som vågmästaren i den svenska politikens mitt har partiet målat in sig i ett hörn, och blivit en vågmästare som inte längre kan spela ut höger och vänster mot varandra för att genomdriva sin politik, skriver John Gustavsson.
Länge var Annie Lööf svensk politiks förhandlingsdrottning. Januariavtalet var för Centerpartiet en stor politisk seger, där eftergifterna från Socialdemokraterna staplades på varandra. Nu har opinionsläget vänt neråt, och det går upp för allt fler väljare – och centerpartistiska representanter – att partiet oavsett valresultat är på väg mot irrelevans.
Läs även: Hjort: Centern tror att Gnosjöandan kan lösa allt
Till att börja med måste jag säga att jag på sätt och vis förstår Centerpartiet. Det är inte många som minns detta idag, men Allianssamarbetet höll på att sakta men säkert döda partiet. När Annie Lööf valdes till partiledare hösten 2011 hade Centerpartiet länge brottats med fyraprocentsspärren i mätningarna. Efter att ”Nya Moderaterna” under ledning av Fredrik Reinfeldt under flera år gått mot mitten så var skillnaden mellan Centerpartiet och Moderaterna hårfin, och eftersom Alliansen hade ett gemensamt valmanifest så spelade det egentligen ingen roll hur många röster något enskilt parti fick. Varför rösta på Centerpartiet när du får samma politik med Moderaterna?
I valet 2010 minskade alla Allianspartier utom Moderaterna. I valet 2014 minskade alla Allianspartier – inklusive Moderaterna. Alliansen var aldrig något vinnande koncept för tre fjärdedelar av deltagarna. Den gav visserligen C och KD en plats i regeringen, men båda partierna fick i gengäld desperat kämpa för att hålla sig ovanför riksdagsspärren.
Läs även: Gustavsson: Låt mig förklara det här med Martin Ådahl och Centerpartiet
I efterhand bör således ingen egentligen vara förvånad över att Alliansen sprack. De små partierna kunde i längden inte växa eller ens överleva i Moderaternas skugga. Hur man valde att åtgärda detta skilde sig dock åt: Kristdemokraterna valde som första parti att lämna Decemberöverenskommelsen, något som steg för steg ledde till att man snabbare än något annat parti faktiskt började behandla SD som kollegor och potentiella allierade, inte som något katten släpat in.
Centerpartiet gick åt det andra hållet, och valde att profilera sig som ett utpräglat invandringsvänligt anti-SD parti. Både strategierna kan sägas ha fungerat – både KD och C gick framåt i valet 2018 – men i efterhand är det uppenbart att Centerpartiet valde fel.
De senaste 100 åren har Centerpartiet haft större inflytande än något annat borgerligt parti. Rollen som Sveriges utpräglade mittenparti gjorde att C kunde samarbeta (och kohandla) med både Socialdemokraterna och de borgerliga. Alla är bekanta med att Socialdemokraterna regerade Sverige under nästan ett halvt sekel, 1932–1976, men faktum är att Socialdemokraternas maktinnehav flera gånger räddades genom samarbete med Centerpartiet. När Sverige sedan bytte regeringen 1976 fick Centerpartiet återigen en ledande roll. Även under 1990-talet, när den övriga högern befann sig i opposition, lyckades Centerpartiet få ett visst inflytande genom samarbete med Göran Perssons regering.
Vad borde Centerpartiet ha gjort? När de traditionella högerpartierna (M+KD) återigen började gå åt höger, så hade det varit logiskt för Centerpartiet att gå mot mitten, för att på så vis återfå sin gamla, inflytelserika position i svensk politik. Istället för att utesluta samarbete med SD eller utesluta samarbete med vänsterblocket, så skulle man ha sagt att ”Vi går till val på vår politik, och därefter säljer vi vårt stöd till högstbjudande. Den koalition som är villig att genomföra flest punkter av vår politik får vårt stöd, men vi lovar ingendera sida vårt stöd på förhand.”
Hade man gett sig själva rum att förhandla både med högern och vänstern, så hade Centerpartiet kunnat få en vågmästarroll i svensk politik. Eller rättare sagt, få tillbaka den vågmästarroll man så länge hade.
Socialdemokraterna är ett utpräglat maktparti och inte direkt kända för att gör eftergifter om man inte absolut måste. Januariavtalets 73 punkter syftade till att slå sönder Alliansen, vilket man lyckades med. Om vänsterblocket vinner valet i höst så kommer Centerpartiet dock tvingas rösta på Magdalena Anderssons regering helt oavsett om de får några eftergifter överhuvudtaget.
Om man i flera år fullkomligt profilerat sig på att kalla sina motståndare för rasister, så går det inte att med trovärdigheten i behåll kovända och samarbeta med ”rasisterna” bara för att man inte får så många eftergifter som man hoppats på från Socialdemokraterna. Gör man det, så kommer man att förlora större delen av de anti-SD-väljare som nu utgör partiets bas – utan att man nödvändigtvis vinner väljare från något annat parti.
Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) är pyromanen som klätt ut sig till brandman
Från att länge ha haft inflytande oavsett om högern eller vänstern styrde, så kommer Centerpartiet efter valet att sakna inflytande, oavsett om högern eller vänstern styr. Centerpartiets strategi och profilering under Annie Lööf har varit ett misstag av historiska mått. Nu följer en ökenvandring, och vad – om något – som kommer efter kan ingen veta. En sak är hursomhelst säker: Centerpartiets framtid heter inte Annie Lööf.
