Trots att nästan alla partier under valrörelsen talade sig varma för en strikt asylpolitik, så har Sverigedemokraterna än så länge varit ensamma om att driva frågan om ett återvandringsbidrag för att uppmuntra till frivillig återvandring av den grupp invandrare som misslyckats med att komma in på den svenska arbetsmarknaden och vars utsikter att lyckas i framtiden av olika skäl är mycket små. Många, även flera invandringskritiker, ifrågasätter huruvida ett återvandringsbidrag verkligen skulle kunna övertyga invandrare i utanförskap att återvända. Jag vill dock mena på att de har fel, och att ett återvandringsbidrag bör ha en självklar plats i årets höstbudget.

Läs även: Bulletin/Novus: Nio av tio utrikesfödda har semestrat i sitt födelseland

De som är skeptiska till återvandringsbidraget pekar ofta på de mycket höga bidragen här i Sverige. I Sverige kan en ensamstående sexbarnsmamma få så mycket som 384 000 kronor per år i bidrag, så varför skulle ett återvandringsbidrag på 400 000 – den summa som oftast nämnts – locka henne? På pappret är argumentet mycket övertygande.

Återvandringsbidraget, om det införs, kommer dock att införas som en del av ett större regeringsprogram, där vi redan vet att ett bidragstak kommer att ingå. Att ta ut vansinniga 384 000 kronor i bidrag lär alltså inte vara möjligt särskilt länge till. Lägg då till att kraven på aktivitet för att få försörjningsstöd kommer att öka och att de som går på socialbidrag tvingas göra mer för att förtjäna bidragen. Allt detta kommer att göra permanent bidragsberoende i Sverige mindre attraktivt jämfört med att ta återvandringsbidraget och åka hem.

Sedan måste vi i sammanhanget också prata om köpkraft: 400 000 kronor motsvarar lite drygt en genomsnittlig svensk årslön. Med reservation för att lönedata från utvecklingsländer har stor felmarginal, så kan man ändå utan problem säga att 400 000 är betydligt mer pengar i ett land som exempelvis Somalia, där medianlönen ligger på motsvarande 4 700 kronor i månaden, eller 56 000 kronor om året. Ett återvandringsbidrag för en somalier motsvarar alltså sju årslöner (!) i hemlandet.

Den somalier som accepterar återvandringsbidraget får med andra ord återvända till Somalia som en rik man eller kvinna. Faktum är att återvandringsbidraget nästan räcker för att köpa en 190-kvadratmeters villa med 6 sovrum och 3 badrum i Somalia, som där kostar futtiga 490 000 kronor (2018). Ändå tjänar Sverige in pengarna på bara några år i form av minskade utgifter för försörjningsstöd och andra bidrag.

Man måste också komma ihåg att försörjningsstöd ges på villkor att personen saknar annan inkomst. Den som lever på försörjningsstöd och börjar jobba tappar (generellt) försörjningsstödet. De 32 000 i månaden som den tidigare nämnda sexbarnsmamman fick i bidrag förlorade hon logiskt nog när hon så småningom valde att börja jobba.

Återvandringsbidraget får man istället i en klumpsumma. Den som återvandrar kan börja jobba i sitt hemland och ändå behålla pengarna. Hur lätt blir det då för en återvandrare att hitta jobb i sitt hemland? Troligen rätt enkelt. De flesta som bott i Sverige en längre tid har av Sverige fått åtminstone någon utbildning. Även om den utbildning en invandrare fått här i Sverige inte räckt för att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, så kan den mycket väl räcka i hemlandet, där ett gymnasiediplom eller liknande från ett europeiskt land väger mycket tyngre.

Vi bör också komma ihåg att en stor anledning till att invandrare misslyckas med att få jobb inte sällan är bristande språkkunskaper och/eller värderingar som inte går ihop med dem som råder på en svensk arbetsplats – exempelvis vägran att skaka hand med eller ta order från kvinnor. Invandrare som återvänder till sina hemländer, där deras eget språk talas och deras egna värderingar gäller, kommer bara av den anledningen att ha lättare att få jobb där än de har här.

Slutligen är det detta med status. Återvandringsbidraget riktas som bekant främst till långtidsarbetslösa invandrare med dåliga utsikter att någonsin få jobb i Sverige. I Sveriges sociala hierarki så befinner sig de här människorna i bottenskiktet: Allt som oftast bor de i områdena ingen frivilligt vill bo i, i lägenheterna ingen frivilligt skulle ha som hem, och deras barn går i skolorna som ständigt förekommer i svarta rubriker i tidningarna.

Läs även: Gudmundson: M lämnar återvandringen åt SD

Ja, detta är inte sällan självförvållat, men det spelar i sammanhanget ingen roll: Poängen är att istället för att leva lägst ner i den sociala hierarkin här i Sverige, så kan man som invandrare i det läget ta emot återvandringsbidraget och på så vis få en gratisbiljett rakt in i (övre?) medelklassen i sitt hemland. Återvändare kommer som tidigare nämnts att ha en högre utbildning och, på grund av återvandringsbidraget, en betydligt större förmögenhet än genomsnittsinvånaren. De får med andra ord högre status i sina hemländer än vad de har här, och denna ”statushöjning” kan mycket väl övertyga många att vända hem med återvandringsbidraget i fickan.

Självklart måste återvandringsbidraget för att fungera vara smart utformat, med väl uttänkta kriterier för vem som kan få bidraget, och en riktad informationskampanj (på hemspråken) till denna grupp. Det finns praktiska frågor att fundera på: Många utvecklingsländer har svaga eller knappt existerande banksystem och ostadiga valutor, och därför lär många återvandrare önska att få sina återvandringsbidrag kontant, i amerikanska dollar, eller till och med i Bitcoin (båda är populära betalningsmedel i många fattiga länder). Det vore inte svårt för Sverige att tillmötesgå sådana önskemål, men det är sådant som regeringen måste tänka på innan bidraget lanseras.

Återvandringsbidraget har sammanfattningsvis god potential att kraftigt öka den frivilliga återvandringen av människor som inte kunnat och sannolikt inte kan integreras i Sverige, och därför bör bidraget ha en självklar plats i årets höstbudget.

Läs även: Altstadt: Återvandring – snart i var socialdemokratisk mun