Gustavsson: Chile ansluter sig till högerrevolutionen

Den latinamerikanska högerrevolutionen har i dagarna erövrat ännu ett land: Presidentvalet i Chile slutade med att José Antonio Kast besegrade kommunistpartiets kandidat Jeannette Jara. Kast har uttryckt sin beundran för både El Salvadors Nayib Bukele, och Argentinas Javier Milei. En starkt bidragande orsak till segern är den tilltagande krisen i socialismens Venezuela.

Kast har kampanjat på en starkt invandringskritisk plattform. Chile har nämligen ett problem som vi svenskar har viss erfarenhet av: En flyktingkris. Sedan 2015 har nästan 7 miljoner venezuelaner lämnat sitt hemland.

En dryg tiondel har tagit sig hela vägen till USA, men de flesta har sökt sin tillflykt i andra länder i Sydamerika. I Chile har det totala antalet utrikesfödda i landet dubblats på bara tio år. Precis som i Sverige har massinvandringen lett till ökad brottslighet, och antalet mord har dubblats under ungefär samma period. Nu vill Kast, eventuellt inspirerad av Donald Trump, bygga en mur vid gränsen.

I svensk media har José Antonio Kast beskrivits som ”ultrakonservativ”, en benämning han nog inte skulle betrakta som en förolämpning. Nyhetsrapporteringen har varit noga med att påpeka att Kast gjort något så oförsvarligt som att försvara Augusto Pinochet, Chiles tidigare diktator.

Som ung kampanjade Kast mycket riktigt på Pinochets sida i folkomröstningen 1988, då chilenarna fick rösta om huruvida Pinochet skulle få fortsätta som president. Att ja-sidan (som stödde Pinochet) ändå fick 44 procent av rösterna borde ge en hint om att bilden av Pinochet i Sverige är lite väl förenklad.

Augusto Pinochet tog makten i en militärkupp 1973, och styrde som diktator. Detta har Kast aldrig förnekat. Samtidigt hade den tidigare, demokratiskt valda ledningen under marxisten Salvador Allende fullkomligt spårat ur, och Chile befann sig i humanitär kris. Två veckor före Pinochets kupp röstade Chiles parlament igenom en resolution där man bad militären ingripa och stoppa Allende. Så skedde sedermera, och utvecklingen vände: Chiles ekonomi började växa, och brottsligheten trycktes tillbaka.

Detta rättfärdigar såklart inte systematiska övergrepp mot oppositionen, och i synnerhet inte groteska tortyrkammare och ”försvinnanden”. Poängen är bara att, medan socialistiska diktatorer regelbundet lämnar sina land i ruiner (nu senast i Venezuela), så lämnade Pinochet efter sig ett Chile med en högre levnadsstandard än när han tog över. Kast har därför rätt när han säger att Augusto Pinochet inte hör hemma i samma kategori som Fidel Castro (som i Sverige hade betydligt bättre rykte än Pinochet).

SE ÄVEN: Sjölander: Tack, Venezuela!

Detta tillsammans med att Pinochet frivilligt lämnade ifrån sig makten efter att den tidigare nämnda folkomröstningen (som han utlyst) visat att en majoritet av chilenarna ville se honom avgå, har bidragit till att bilden av honom bland chilenare idag inte är så nattsvart som den är utomlands. De flesta, och i synnerhet högerväljare, har en komplicerad relation till hans regim. Så även José Antonio Kast.

Valet av Kast ska inte ses som en tillbakagång för Chile eller för Chiles demokrati. Att folket inte längre låter sig skrämmas av den ”Pinochetstämpling” som Chiles vänster i över 30 år använt som retoriskt vapen mot högern, är snarare en demokratisk seger. Den politiska debatten ska handla om vilket parti och kandidat som har lösningarna på landets problem.

De lösningarna har José Antonio Kast, som nu tillsammans med Nayib Bukele och Javier Milei bildar ett radikalt högerblock i Latinamerika. Ingen av de tre är perfekt, men utvecklingen är mycket välkommen. Frågan är när Venezuela äntligen kan ansluta sig till skaran?