Rasmus Paludans manifestationer nu under valborgshelgen fick inte tillstånd av polisen, men trots detta skapade hans närvaro och tillståndslösa koranbränning i Uppsala under första maj upplopp. Efter att ha fått vad de ville – inga fler tillståndsgivna koranbränningar – så gick islamisterna omedelbart vidare till nästa krav, vilket tycks vara att Paludan och andra som utmanar deras religiösa regler ska vara persona non grata i hela landet.

Läs även: Rasmus Paludan attackerades av ilsken mobb i Uppsala

De rödgröna har i årtionden varnat för att 1930-talet är på väg tillbaka, och nu måste jag motvilligt erkänna att de kanske haft rätt. Vad jag inte förstod var att det var 1930-talets eftergiftspolitik de syftade på, och att det var de själva som tänkte återinföra den.

Eftersom vissa verkar behöva en påminnelse, så tar vi det från början. Varför är eftergiftspolitik en dålig idé? Dels för att den signalerar svaghet, dels för att den behandlar alla intressen som lika legitima. På 1930-talet behandlades Hitlers vision om ett återupprättat Stortyskland som lika legitimt som Tjeckoslovakiens och Österrikes ”visioner” om att fortsatt få vara självständiga stater.

Om det var fallet att Paludans intresse moraliskt kunde likställas med islamisternas, så skulle en kompromiss vara både möjlig och fullt rättfärdigad. De som föreslår en kompromiss som går ut på att Paludan får elda upp koranen så länge han gör det någonstans ödsligt utan publik, eller som säger att Paludan kan få ”nöja sig” med de manifestationer han trots allt fick tillstånd av polisen att hålla under påskhelgen, faller i denna fälla: Paludans rätt att elda upp en text han finner avskyvärd är inte moraliskt likställd med våldsamma islamisters ”rätt” att stena den som eldar upp den texten.

Läs även: Gustavsson: Partiet Nyans – sänke eller tillgång för de rödgröna?

Det är också häpnadsväckande att många tror att Sverige, om vi bara gick med på att stoppa koranbränningar, skulle kunna förhindra islamistiskt våld. Lika häpnadsväckande som de som trodde att Nazityskland skulle nöja sig med Sudetenland. Den ledare på 1930-talet som hade satt sig in i Hitlers ideologi visste att han redan i Mein Kampfförklarat att han inte tänkte nöja sig med det. Något som dessutom senare upprepades av honom och andra nazistledare i otaliga offentliga tal. Vi vet också att islamisterna inte kommer att nöja sig med lagstiftning mot att skända Koranen. Vi vet det inte bara efter vad svenska islamister själva har sagt, utan för att det finns dussintals länder under islamistisk kontroll. Vi vet vart den här storyn slutar.

Faktum är att eftergiftspolitiken idag faktiskt är svårare att rättfärdiga än den som fördes på 1930-talet. Flera av de politiker som stod fö eftergiftspolitiken på den tiden visste mycket väl att krig inte gick att undvika, och att Nazitysklands hunger bara skulle bli större för varje eftergift. De konstaterade dock krasst att deras egna länders arméer var dåligt förberedda och saknade resurser. Samtidigt som eftergiftspolitiken fördes och man utåt talade om ”fred i vår tid”, så genomförde man i det tysta en massiv upprustning för att kunna möta Tyskland i det krig som man visste skulle komma.

Den ursäkten har inte vår regering, eller våra vänsterliberala tyckare. Sveriges polis och militär må inte vara i bästa skick, men de kan utan problem krossa en hop upploppsmakare, de flesta av vilka inte ens har skjutvapen, och varav ännu färre har någon form av militär grundutbildning.

Bland de vänsterliberaler som velat stoppa manifestationerna har många ställt frågan om vi andra verkligen tycker det är rimligt att poliser riskerar att skadas och till och med dödas för att skydda Paludans vulgära bokbrännande. Mitt enkla svar är: Ja. Givetvis bör polisen ha större befogenheter och resurser för att kunna klara av sådana här situationer utan att riskera livet, men det är i sak inget märkligt i att poliser tvingas riskera hälsan för att upprätthålla Sveriges lagar och rättsstat.

Läs även: Altstadt: Är svensk välfärd heligare än koranen?

Vare sig det handlar om att jaga en beväpnad mördare, slå till mot en knarkarkvart eller stoppa ett upplopp, så måste poliser ta risker. Allt detta ingår i deras jobb. Yttrandefriheten är också viktigare att upprätthålla än narkotikalagstiftningen.

Alla upplopp bör slås ner då upplopp per definition faller utanför demokratins ramar, men just de upplopp som vill inskränka någon av de grundläggande demokratiska rättigheterna – och här ingår yttrandefriheten – är det särskilt viktiga att vi bemöter resolut