Anna-Karin Hatt har avgått efter mindre än ett halvår på posten som Centerpartiets partiledare. Hatt, som var en topprekrytering, hänvisar till att klimatet har blivit råare och att hon inte känner sig trygg som partiledare. Detta stämmer såklart, men förklaringen lämnar ändå en del att önska. Oavsett orsak innebär detta inget mindre än en kris för centern.

Ifall någon nu glömt detta, så hade Centerpartiet väldigt svårt att hitta en ny partiledare. Hade Anna-Karin Hatt inte övertygats att ta rollen, så är det oklart vem som hade gjort det. Hatt lanserades som en stjärnrekrytering, en tidigare minister och erfaren ledare, och den lön partiet erbjöd henne speglade detta.

Själv uppger hon att hon avgår på grund av hat och hot. Det är, mig veterligt, första gången vi hör något om ”hat” som riktats mot centerledaren. Till skillnad från Annie Lööf har hon hållit en förhållandevis låg, icke-konfrontativ profil, och under en stor del av hennes tid som partiledare har det dessutom varit sommarlov. Anna-Karin Hatt blev aldrig ett hushållsnamn, och bland de som känner till henne är det bara Magdalena Andersson som har färre som uppger att de aktivt ogillar henne.

Till skillnad från Ebba Busch, Carl-Oscar Bohlin och Jessica Stegrud har hon inte varit inblandad i några konfrontationer med aktivister (åtminstone inga som rapporterats i media).

Sanningen är nog att Anna-Karin Hatt dels inte hade fullt ut förstått hur det politiska klimatet förändrats sedan 2015, när hon lämnade rikspolitiken. Framförallt så trodde nog Hatt att hon själv var en stjärnrekrytering, och att hennes blotta närvaro skulle lyfta Centerpartiet. Istället har det blivit ett blygsamt hopp uppåt från katastrofsiffrorna vid Muharrem Demiroks avgång. Fortfarande riskerar partiet att åka ur. Att lyfta centern kräver hårt arbete och tuffa beslut, och det upplevde nog inte Hatt att hon hade gått med på när hon tog jobbet.

Demirok var såklart ingen stjärna, men han var inte heller det grundläggande problemet som jagar Centern: Annie Lööfs vägval vänsterut. Genom att utesluta samarbete med SD, så har Centerpartiet tappat sin förhandlingsposition. Inom partiet drömmer man om ett nytt Januariavtal, men i takt med att Socialdemokraterna snarare rört sig vänsterut i ekonomiska frågor så har det blivit tydligt att avtalet, som innehöll en stor del centerpartistisk politik, var en engångsföreteelse designad för att krossa Alliansen.

Centerpartiet skulle genom att anta en friare roll i mitten (”vi säljer våra mandat till högstbjudande”) kunna bli en maktfaktor som vågmästare efter valet. Kanske är det denna roll Anna-Karin Hatt, som själv står längre åt höger än företrädaren, egentligen önskar att partiet tog. Vi får antagligen aldrig veta, men oavsett så hade hon aldrig mandat att forma Centerpartiets inriktning. Det hade inte heller Demirok, som ville gå åt andra hållet och utse Magdalena Andersson till partiets statsministerkandidat.

Hot och hat mot politiker är ett stort problem. Om Anna-Karin Hatt utsattes för detta, så borde hon skyddats av SÄPO. För Centerpartiet är dock problemet att de själva varit med att skapa den polariserade politiska verklighet Hatt på sin presskonferens nu beklagar sig över, och att ingen partiledare tycks ha mandat att ta partiet ur denna återvändsgränd.

Idag, några timmar efter beskedet, vet ingen vad detta kommer innebära för Centerpartiet. Om man ska ha chans att locka en kompetent ledare, så måste den personen – mer än en hög lön – erbjudas fritt spelrum. Annars är risken uppenbar att nästa ledare blir en Mohamsson-liknande lösning, och att resultatet blir därefter.