För många år sedan skrev jag krönikor för Samhällsnytt, en sajt som är ökänd för sitt kommentarsfält. Det var inte sällan mina texter rörde upp känslor, men aldrig har det varit värre än när jag i början av år 2017 skrev två krönikor om Ryssland: I den första bemötte jag idén att Putin var en ”tuff ledare” och hans Ryssland en förkämpe för sådana traditionella värderingar som nationalister och konservativa här i Sverige delar. I den andra bemötte jag idén att Ryssland är omringat, eller håller på att omringas, av Nato, något som ofta använts som en ursäkt för rysk aggression.

Läs även: Sandström: Skrota ”armlängds avstånd” inom kulturpolitiken

Aldrig förr har jag upplevt en sådan hatstorm. Den första texten fick över 2 000 kommentarer, varav säkerligen 90 procent kritiska. Konspirationsteorier spreds om att jag var en ”infiltratör” betald av Socialdemokraterna, Hillary Clinton, George Soros eller CIA. Det händer att jag önskar att så verkligen vore fallet, då jag i så fall definitivt haft lättare att betala av mina enorma studieskulder. Det spreds även rykten om att jag fått min doktorsexamen från Södertörn (där jag aldrig satt min fot), samt att mitt motstånd mot Putin skulle bero på att jag var antingen homo- eller transsexuell (jag är ingetdera).

Samhällsnytt och liknande sajters kommentarsfält är såklart inte representativa för det man brukar kalla den Sverigevänliga rörelsen, men faktum är att det inte var så länge sedan som det var vanligt att invandringskritiska gräsrötter uttryckte rysslandsvänliga åsikter i allehanda forum. I bästa fall ansåg man att USA och Ryssland var lika dåliga, i värsta fall förespråkade man en ryssledd världsordning.

Det var vanligt att Putin respekterades och att den aggressiva maskulinitet han ville påskina sattes i kontrast till den gaggige Löfven. Putin var en hårding, en riktig ledare, en karlakarl som pekade med hela handen. Större delen av det snacket dog lyckligtvis när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina förra året, även om vissa envetna putinister håller personkulten vid liv även på den här sidan Östersjön.

Frågan är hur det kan ha blivit så här? Hur kunde så många annars vettiga människor förledas att tro att Ryssland, Sveriges historiskt främsta arvfiende, var ett föregångsland vars globala ledarskap borde välkomnas?

Jag ser huvudsakligen tre förklaringar. Den första är att invandringskritiker i Sverige under så lång tid upplevt sig så isolerade, att man sökt sig utomlands för att hitta förebilder och exempel på att ens ideologi ”fungerar”. Den politiska dominansen i väst av dem som brukar benämnas ”globalister” är, och särskilt har varit, så total att det är naturligt att vissa blickar bort från väst för att hitta föregångsländer.

Den andra är att etablissemangskritiska väljare ibland har en tendens att ha ett ”Tom Tvärtom”-tankesätt: Om etablissemanget säger en sak, så tror man att motsatsen automatiskt är sann. Så länge etablissemanget rustade ner försvaret och talade om fred i vår tid, så ville etablissemangskritikerna rusta upp försvaret, och på den tiden var det vanligt att man istället spelade upp hotet från Ryssland.

Läs även: Törnvall: ”Sverige har varit naiva”, sade statsministern

Efter ockupationen av Krimhalvön 2014 insåg det politiska etablissemanget att Ryssland kanske var ett hot ändå, och nedskärningar började sakta men säkert bytas mot upprustningar och ett högre tonläge gentemot Putin och hans regim. Då tvärvände etablissemangskritikerna: Om Putin är etablissemangets fiende, så måste han vara vår vän, tycktes man resonera. Vältajmad rysk propaganda på sociala medier, inte minst via Russia Today, bidrog säkerligen till skiftet.

Den tredje förklaringen är en beundran för starka och patriotiska ledare. I Sverige har vi inte haft någon sådan på flera årtionden. Det är helt enkelt inte den typen av ledarskap som man lär sig i ungdomsförbunden. Våra statsministrar är inga Churchill-typer som röker feta cigarrer och lovar att slåss till sista blodsdroppen. Sverige har nog aldrig haft en Theodore Roosevelt-ledare, den amerikanske presidenten som blev skjuten halvvägs in i ett tal men som vägrade söka vård innan han fullföljt talet. Åtminstone inte det senaste seklet. Våra ledare är mer dialogpolis-typen.

Det är inget fel i att tilltalas av starka ledare. En del i att vara ledare är att inspirera och väcka människors drivkraft och vilja att gemensamt åstadkomma stordåd, något Churchill och Roosevelt var betydligt bättre på än Ingvar Carlsson och Stefan Löfven. I en befolkning svältfödd på starka ledare är det inte så konstigt att vissa tittade avundsjukt på andra länder, som Ryssland, vars president Vladimir Putin noggrant odlade bilden av sig själv som just en sån alfahanne som Sverige aldrig letts av i modern tid.

Att reflektera över varför putinismen tolererades är viktigt för att undvika att historien upprepas. Och vi får aldrig glömma att vår fiendes fiende ofta faktiskt inte är vår vän.

Läs även: Brinkemo: Märta Stenevis skräckpropaganda om återvandring