Jag läste med stigande puls Mats Skogkärs ledare ”Bidragsregnet inbjuder till fusk” Skogkär: Bidragsregnet inbjuder till fusk (bulletin.nu) i Bulletin den 10 maj 2023. Han skriver bland annat:

Varje år betalar staten ut cirka 20 miljarder kronor till det så kallade civilsamhället. En del av detta ymniga bidragsregn har fallit över ett par romska föreningar i Malmö, Romska ungdomsförbundet och Romska kulturcentret i Malmö. Enligt en granskning av Dagens Nyheter har de två föreningarna sedan millennieskiftet tagit emot över 100 miljoner kronor i stöd från olika myndigheter.

Läs även: Brinkemo: Demografiska revolutioner genererar skenande våld

Tyvärr är detta bara ett av många exempel på hur vår inarbetade bidragskultur kan öppna för missbruk. Hur är det möjligt att vi trots alla goda intentioner ändå systematiskt kan bli lurade på hundratals miljoner i bidrag till diverse svårkontrollerade och rent av bluffartade projekt? Svaret är den stora omfattningen av bidragsverksamheten och dess mycket tungrodda administration.

Till en del handlar det också om den numera vanligt förekommande rasistkortsdrivna rädslan för att ställa krav på redovisning av hur utbetalade medel har använts och till vilken nytta. Exempelvis har biståndsorganet Sidas mycket resursslukande verksamhet länge haft svårt att leva upp till detta högst rimliga krav på redovisning från skattebetalarna.

En annan förutsättning är socialdemokratins närmast maniska kontrollbehov, för att kunna föra sin fördelningspolitik. Den förutsätter att först kräva in skattemedel till staten, för att sedan dela ut dem till de ändamål som deras utsedda företrädare i olika styrelser och myndigheter, som exempelvis Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Kulturrådet och Allmänna arvsfonden anser uppfyller kraven för generösa bidrag, till allehanda luddigt beskrivna men politiskt korrekta ändamål.

Ty för att få fram nödvändiga bidrag och finansiering till forskning vid olika högskolor och universitet idag är det omvittnat viktigt att kunna framhålla forskningsprojektets angelägenhet för miljön, klimatet och jämställdheten. Det sistnämnda har föga förvånande visat sig svårt att uppfylla för ett forskningsprojekt om bergarten gnejs, som bildats under miljoner år bakåt i tiden.

Det finns givetvis alternativa vägar. Jag har egen erfarenhet av hur enkelt det var för staten i Luxemburg att finansiera och administrera barnbidraget. Jag fick där som deklarant ange hur många barn jag hade, varefter en summa per barn drogs av från bruttot av den skatt jag skulle betala in till staten på min inkomst. En sänkning av skatten kan bespara staten en stor del av utgifterna för administration av de bidrag som inte ska behovsprövas.

Kanske inte riktigt lika genialiskt som ett av Hans Alfredsons många Lindemäns förslag till förenklad deklarationsblankett: ”Hur mycket tjänade ni förra året? Hur mycket har ni kvar? Skicka in det!”

Läs även: Springare: Rikspolischefen varumärkesvårdar i radio

Kontrollen av medborgarna in i minsta detalj är helt central i vårt land, som under 72 av de senaste 100 åren har styrts av Socialdemokraterna. Låt mig illustrera detta med en berättelse, ett minne jag inte kunnat glömma under de 55 år som gått sedan jag märkte hur stark kontrollen var på det lokala planet i Arvika, redan i slutet av 1960-talet.

Jag hade hälsat på konstnären Arvid Knöppel på hans gård Knöppelåsen i Sälboda, någon mil norr om Arvika. På väg därifrån stannade jag till vid en affär för att köpa en flaska vatten. På entrédörrens insida hängde en stor, lätt rödfärgad affisch med som jag minns följande text: Arbetarekommunen påminner följande personer om det kommande riksdagsvalet: Rubriken följdes undertill av en ganska lång lista med för- och efternamn på för mig helt okända personer. Jag var ju inte från trakten, utan bodde på den tiden i Göteborg.

Arbetarekommunen hade uppenbart studerat röstlängden från förra riksdagsvalet och noterat vilka av partikamraterna som då inte hade röstat. Nu var det alltså dags att få röstskolkarna till vallokalen genom att hänga ut dem med namn på dörren till affärn.

Tyvärr hade jag ingen mobilkamera med mig, sådant fanns ju inte på den tiden. Inte heller slog det mig att helt sonika ta med mig affischen när jag lämnade affären. Så gjorde man ju bara inte på den tiden. Men det hade varit en intressant tidsbild att ha haft sparad, av hur hårt socialdemokratin styrde sina väljare redan på den tiden.

Så mycket för valhemligheten och respekten för den personliga integriteten. Idag diskuteras knappt en föreslagen och mycket ingripande nyordning av storebrorskontrollen inom EU, där alla elektroniska meddelanden mellan privatpersoner skall kunna läsas av storebror under föregivande att man lättare ska komma åt barnpornografibrott på nätet.

I Sverige skapas istället en stor medial uppmärksamhet om att det skall utredas om lotterier ägda av politiska partier skall förbjudas. Liksom om vådan av att den föreslagna sänkningen av inblandningen av biodrivmedel i dieseln till EU-nivå skulle försvåra för landet att uppnå de uppsatta klimatmålen.

Ett förbud för partiägda lotterier har förra statsministern Magdalena Andersson (S) i sin jakt på Tidöpartierna lyckats skruva till att det skulle hota demokratin. Att det (S)-ägda Kombilotteriet orsakat att många äldre människor hamnat hos kronofogden för obetalda, dyra och stenhårt marknadsförda lotteriabonnemang tycks sakna betydelse. Sannolikt är det den eventuella förlusten av 150 miljoner i årliga bidrag till partiet från lottförsäljningen, som svider i skinnet. Inte att demokratin skulle vara hotad, vilket partiet ändå helt förutsägbart mobiliserat sina medarbetare för.

En sänkning av andelen biodrivmedel i dieseln bör leda till ett lägre pris, vilket skulle vara en ekonomisk lättnad för landsbygdsbefolkningen i vårt avlånga land, innebära lägre kostnader för våra bönders inhemska matproduktion och för skogsindustrin, och dessutom skulle det minska behovet av avskogning i tropikerna för produktionen av palmolja till biodrivmedel. Detta ställs i den rådande klimatreligiöst färgade debatten i Sverige mot den högst försumbara nyttan av minskade globala utsläpp på en knappt mätbar promillenivå.

Dessa stort uppslagna frågor är ändå rätt obetydliga när vi beaktar att vi trots ett ökande hot från ett aggressivt Ryssland ännu inte har lyckats bli insläppta i försvarsalliansen Nato. Delvis för att oppositionspartierna fortfarande envisas med sin taktik att tala illa om Ungern och Turkiet. Samtidigt som det alltså pågår ett fullskaligt krig i Europa sedan Ryssland annekterat Krimhalvön 2014 och invaderade övriga Ukraina i februari 2022.

Det är rimligen detta pågående brott mot mänskligheten som alla våra resurser och all politisk kraft borde användas till att bekämpa. Istället för att som nu slösas bort på partitaktiskt käbblande om partiägda lotterier, biodrivmedelsinblandning i dieseln och taktisk planering för hur man bäst håller sig kvar över två pensionsgrundande mandatperioder i riksdagen.

Känslan för proportioner och för vad som är verkligt viktigt för landet verkar helt saknas idag. Sverige har varit naiva sade Stefan Löfvén redan i november 2015, det är vi fortfarande.

Läs även: Altstadt: En grötig skendebatt för röda och blå lingon