Skamlösheten vet inga gränser när politiker kan påstå vad som helst. Som när Märta Stenevi säger om regeringen och SD:s punkt i Tidöavtalet om att se över hur man kan stimulera frivillig återvandring.

Ni fokuserar på att få människor att känna sig ovälkomna, ni skapar en otrygghet för barn som växer upp här och som aldrig känt ett annat hemland.

Hennes argumentation är höjden av osaklighet. Det är sådan här retorik som riskerar skrämma upp människor. Det som i själva verket ska ses över handlar om frivillig återvandring. Frivillig! Tidöavtalet handlar om att se över incitamenten för att återvända.

För faktum är att en del vill.

Läs även: Brinkemo: Demografiska revolutioner genererar skenande våld

Märta Stenevis ord fick mig att titta tillbaka på alla de mejl jag skickade kring återvandring under den tid jag arbetade i Somalilandföreningen i Rosengård, 2009 till 2014. Mina somaliska kollegor föreslog 2012 att vi skulle hjälpa människor att återvända. Till en början var jag skeptisk.

Varför skulle någon vilja flytta tillbaka, tänkte jag fördomsfullt? Dessutom såg jag framför mig jobbiga ansökningar och oändliga möten om jag vek ner mig. Mina kollegor stod på sig, hävdade att många ville flytta tillbaka. Inte alla, så klart, men en hel del.

Skälet till att man inte bara flyttade på egen hand berodde på att man var orolig för att man inte skulle kunna försörja sig i ursprungslandet. Man får 10 000 kronor per person i återvändandebidrag, högst 40 000 för en familj. Det är en för låg summa för att bryta upp och våga lämna Sverige. Och några statliga trygghetssystem finns inte i Somaliland.

Tanken var att vi skulle öppna en mottagningscentral i Hargeysa och där arrangera utbildningar inom områden som kunde leda till att man fick försörjningsmöjligheter. Jag gav efter. Många möten och pappershögar blev det.

I ett år jobbade jag med att ro i land ett sådant projekt och jag reste till utbrytarrepubliken Somaliland för att på plats se hur allt fungerade. Det var tryggt, lugnt, landet var i en stor expansionsfas, inte alls oroligt som i stora delar av Somalia. Vi inledde samarbete med en man i Malmö som hade jobbat med återvändandeprojekt till Bosnien-Hercegovina. Med finansiering via Migrationsverket och Europeiska flyktingfonden hade han i en första omgång arrangerat utbildning för 20 personer i Sarajevo. Av dem hade tolv påbörjat återetablering medan resterande åtta hade bedömt att det var allt för svårt att starta något där.

Projektet som vi döpt till ”Öppen dörr till Somalia” blev aldrig av. När ansökan skulle lämnas in gjordes en administrativ miss av Migrationsverket. Vi var tvungna att vänta ett helt år till nästa projektutlysning. Jag pratade med både kollegor och somalier som sett fram emot att få hjälp med återflytten som var omåttligt besvikna.

Luften gick ur mig ungefär på samma sätt som när jag lyssnade på Märta Stenevis okunniga, för att inte säga farliga svammel.

Vari ligger problemet med att öka incitamenten och möjligheterna att återvända för dem som vill? Regeringen varken föreslår eller driver en politik om tvångsåtervandring för utlandsfödda med svenskt medborgarskap. Skulle en sådan politik införas skulle jag ställa mig i första protestledet.

Det slår mig gång efter annan att politisk retorik ofta är så verklighetsfrånvänd. Dessutom ofta ofattbart etnocentrisk. Man utgår från att alla älskar allt med Sverige och att bo här är själva definitionen av ett ultimat liv. Men man kan ha ett bra liv också i Somaliland, i Botswana och i Irak.

Mellan 2010 och 2020 lämnade 16 000 personer, födda i Irak, Sverige. En del flyttade till Irak men också till släktingar i en rad olika länder. Bara 2019 återvände 500 till Irak. Det går att leva också där. Människor inrättar sina liv efter de förutsättningar som gäller.

Läs även: von Seth: Sitt ner i båten, Johan Pehrson!

Människor som lämnar sina hemländer och går i exil lämnar sitt land av en anledning. Men det är inte självklart att det innebär att man för alltid vill leva kvar här. Saknaden efter hemlandet kan bli för stor. Även ett land som drabbats av krig får förr eller senare fred som möjliggör en återkomst. Men det kan ändå vara tufft att ta steget. Jag ser inga problem med att lyfta frågan och skapa större incitament att återvända även om jag tvivlar på att det kommer att röra sig om ett signifikant antal människor.

Precis som rapporter från ”Delegationen för migrationsstudier” (Delmi) visar tror jag inte att ekonomiska incitament leder till någon omfattande återvandring. Däremot skulle skräddarsydda lösningar i hemlandet, likt dem vi i Somalilandföreningen planerade och som genomfördes i Sarajevo, kunna få viss effekt.

Hur konstruktionen kommer att se ut, det får vi väl se. Liksom hur många som verkligen vill.

Vad jag för egen del vill slippa se och höra mer av är en retorik som utan grund piskar upp en rädsla för att människor ska tvångsrepatrieras, som skapar misstro hos grupper där tilliten redan är låg.

Läs även: Altstadt: En grötig skendebatt för röda och blå lingon