I den senaste partiledardebatten konfronterade Jimmie Åkesson Miljöpartiets språkrör Per Bolund med frågan ”Kallar du mig nazist?” i ett meningsutbyte som nog redan kan sägas ha blivit en modern politisk klassiker. Bolund stakade sig och vågade inte kalla Åkesson nazist, eller ens förklara vilka han kallade nazister, när Åkesson stod där i samma rum. Per Bolund är inte den första att brunsmeta SD och andra borgerliga partier, och han kommer inte bli den sista. Faktum är att denna strategi har en intressant historia, som börjar i Östtyskland.

Ja, brunsmetande som politisk strategi har faktiskt långa, utländska anor. Mig veterligt är det första exemplet från just Östtyskland, vars kommunistiska regim flitigt brunsmetade sina motståndare för att själva framstå i bättre dager: Visst, DDR var en hemsk totalitär regim, komplett med en hemlig polis som anställde hundratusentals angivare och spioner. Men i jämförelse med Nazityskland, regimens föregångare, så var man ändå helt okej. Regimen tycks snabbt ha insett att det enda sättet att kväva stödet både för väst och för den interna oppositionen var att koppla dem till Nazityskland och till fascismen.

Läs även: Åkesson till Bolund: ”Kallar du mig för nazist?”

Aldrig blev detta tydligare än när man byggde Berlinmuren. För vad var murens officiella namn? Jo, Antifaschistischer Schutzwall – Antifascistiska skyddsvallen. På den andra sidan muren fanns nämligen bara fascister, och muren var till för att hålla dem ute – och för att stoppa dess sympatisörer i Östtyskland från att ansluta sig till dem. Alla som vet något alls om Västtyskland vet såklart att landet inte bedrev något ens i närheten av en fascistisk eller nazistisk politik, men då som nu spelade politikens faktiska innehåll ingen roll för den brunsmetande parten.

Östtyskland hänvisade till incidenter som när de västallierade gav asyl och benådade ett antal briljanta tyska forskare efter kriget, något man gjorde av rent pragmatiska skäl och inte av sympati för forskarnas ideologi. Enligt Östtyskland var dock detta, och andra enskilda fall där nazistsympatisörer visats nåd, bevis på att västvärlden i allmänhet och Västtyskland i synnerhet infiltrerats av nazister på alla nivåer.

Läs även: Altstadt: Morgan Johansson brunsmetar sig själv

Givetvis fanns det enstaka övervintrade Hitlernostalgiker bland de som motsatte sig DDR-regimen, men de var, precis som i Sverige, en liten och obetydlig minoritet bland etablissemangsmotståndarna. Trots detta så blev alla östtyskar som trodde på radikala koncept som västerländsk demokrati, äganderätt och att matbutiker borde innehålla mat, stämplade som fascister. Istället för att ta debatten med dissidenterna, så ville regimen kväva debatten medelst smutskastning och guilt by association.

Strategin tycks ha varit förhållandevis framgångsrik. Exakt hur den tog sig till Sverige, eller vem som först använde den här, vet jag ärligt talat inte. Det är dock allmänt känt att delar av den svenska vänstern var mycket vänligt sinnade till Östtyskland, Sovjetunionen och andra kommuniststater.

När Per Bolund och hans kollegor kallar högerpartierna för blåbruna, så gör man inte det för att man vill värna om demokratin eller för att man tror att den är hotad. Per Bolund går i östtyska, blodröda fotspår och härmar en gammal totalitär strategi för att tysta och skrämma meningsmotståndare. Detta är själva motsatsen till demokrati.

Läs även: Dan Korn: Märta Stenevi relativiserar historiens största brott för billiga politiska poäng

Nu återstår bara att någon berättar för Miljöpartiet att Berlinmuren faktiskt föll till slut. I längden kan nämligen ingen smutskastning i världen rädda ett moraliskt och ekonomiskt bankrutt system.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist