Anders Holmbergs behandling av Morgan Johansson i SVT:s 30 minuter väckte muntra kommentarer i alla sorters medier. Men avslöjandet att han raderat blogginlägg från 2008 om språkkrav för medborgarskap var redan känt. Och fulsuddandet bekräftade vad många redan vet och förutsett. Det som nyligen var fiske i grumligt vatten är numera socialdemokratisk pragmatism.

Den stora nyheten var väl att en politiker överhuvudtaget behövde svettas i kontakt med en public service-journalist? Det vilar mest en atmosfär av ängslig middagsbjudning över den svenska tredje statsmaktens profilerade företrädare. De känner reflexmässigt vett-och-etikettens samtalsgränser och deras samhällsuppdrag verkar vara att samspela snarare än duellera med makten.

Jag tror inte Johanssons för stunden nerdragna brallor innebär någon omvälvning av denna osunda konsensuskultur. Holmberg har ju tidigare fogat sig i andra politikers medietränade munväder. Så vad vi bevittnade var istället ännu en vindkantring inom det politiska mainstream. Det etablerade narrativet runt invandringen rämnar. Och vem ska i dag beskydda mig från att drabbas av dålig människosyn, när språkkrav för medborgarskap till och med blivit regeringsförslag?

Läs även: Altstadt: Morgan Johansson ljuger om Brå-rapport

Det känns som en evighet sedan tillståndet i rapporten Problempartiet. Där berättade reportrar och välkända profilerade chefer på stora Stockholms- och Skåneredaktioner öppet och målande om hur de av politisk avsky och efter redaktionella diskussioner motarbetade SD inför valet 2010. Och kontraproduktivt sköt de så klart med samlad kraft partiet rakt in i riksdagen och vidare upp i opinionshöjden.

Då som nu ansågs partiet hota demokratin och inte omfatta allas lika värde. Med skillnaden att många av de åsikter som klassades som illegitima, paradoxalt nog på grund av redaktionernas missriktade aktivism, nu öppet kan debatteras med många fler röster från alla läger.

Tänk att så sent som 2014 slog Granskningsnämnden fast att det inte strider mot kravet på saklighet och opartiskhet att kalla SD främlingsfientligt, efter en anmälan mot en programledare på P4 Extra. Skälet var att partiet hade en nationalistisk grundsyn central för dess politik, förespråkade en gemensam nationell kulturell identitet, ansåg att vissa kulturer är bättre än andra, var för begränsad invandring från länder där kulturen starkt avviker från den svenska och var starka motståndare till mångkulturalismen som idé och samhällssystem.

Läs även: Lindberg: Morgan Johanssons farfar var inte gängkriminell

Och 2019 meddelade Ekot, Sveriges Radios nyhetsredaktion, till sist att man inte längre använder ordet främlingsfientlig som beteckning för SD. Det vill säga man upphörde officiellt att förväxla sitt demokratiuppdrag med viljan att smutskasta anhängare av fullt legitima åsikter, ta ställning i en politisk konflikt och öppet säga sig verka mot ett riksdagsparti.

Och nu 2021 går det an för en public servicejournalist att pressa en politiker – inte längre för människosyn eller fiske i fel vatten – utan för att han hycklat med den sortens retorik.

Läs även: Brinkemo: Stenevis raljanta ord om klaner är bottenlöst osmakligt

Politiker, etablerade medier och institutioner brunmålade alltså vanliga människor, med vitt skilda partisympatier, som bara var några år för tidiga med kritiken mot invandringspolitiken och den uppifrån påtvingade officiella bilden av dess samhällskonsekvenser.

Det som var brunt igår kan lika gärna vara rött i dag eller i morgon. Och i de nya opinionsvindarna borde det bli mycket svårare för de kvarvarande aktivisterna att utlysa klass 3-varningar för exempelvis ”främlingsfientliga väljarmagneter” och ”utstuderade ömkligheter” som Morgan Johansson 2008 formulerade omdömena när han brunsmetade sitt framtida jag.