När Storbritannien gick ur EU talade många, främst EU-vänner, om att landet ”lämnade Europa”, eller att man ”hissade upp vindbryggan”. Brexit sågs som ett uttryck för isolationism, något många på sikt menade kunde hota freden i Europa (exakt hur var oklart). Det är därför mycket intressant att nu följa hur Storbritannien agerar i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Medan Storbritannien står upp för Ukraina är det istället EU, och i synnerhet Tyskland, som plötsligt blivit isolationister.

Läs även: Tysklands passivitet i Ukrainakrisen irriterar dess allierade: ”Ett svek mot vänner”

Storbritannien har sedan flera veckor tillbaka börjat beväpna Ukraina, inte minst med pansarvärn. När man flugit vapen till Ukraina har man dock tvingats ta en lång omväg. För att flyga den rakare och kortare sträckan över Tysklands luftrum hade man behövt tillstånd från den tyska regeringen, och däri ligger problemet. Storbritannien har inte officiellt sökt tillstånd, men hade utan tvekan gjort det om man fått signaler om att ett sådant tillstånd skulle ges.

Tysklands nytillträdda regering vägrar att sälja vapen till Ukraina, utan föredrar istället att bedriva en ”fredspolitik” som bland annat innebär nya, kraftiga restriktioner för den tyska vapenexporten, inte bara till Ukraina. Om ni tycker att retoriken känns bekant, så beror detta på att Tysklands motsvarighet till Miljöpartiet sedan en månad tillbaka sitter i regeringen. Tyskland har för övrigt även stoppat Estland från att exportera vapen till Ukraina.

Nu skulle man ju kunna tro att Tyskland har en egen, fredlig strategi för att stoppa en rysk invasion av Ukraina, fokuserad exempelvis runt ekonomiska sanktioner. Men så är inte fallet. Istället har Olaf Scholz, Tysklands nye kansler som efterträtt Angela Merkel, manat till ”försiktighet” med just sanktioner. Han sa, och jag citerar, ”Vi måste fundera på vilka konsekvenser detta [att införa sanktioner] kommer att få för oss”. Även om Scholz inte säger det rätt ut, så är det uppenbart att ”konsekvenserna” han är orolig för är den ryska gas som Tyskland till stor del är beroende av, inte minst nu på vintern. Hårda sanktioner skulle kunna förmå Ryssland att hämnas genom att stänga av kranen.

Istället för vapenexport och sanktioner vill Tyskland bevara freden genom förnybar energi (!). Genom att erbjuda Ryssland ett samarbete kring förnybar energi så kommer den spända situationen med Ukraina att lugnas ner, menar finansminister Robert Habeck. Habeck är tysk miljöpartist, och man måste nog vara miljöpartist för att tro att internationella tvister kan lösas genom att snickra vindsnurror. Att hela Rysslands ekonomi hänger på produktionen av fossila och icke-förnybara bränslen och att landet om något alltså förlorar på utvecklandet av förnybar energi verkar Habeck inte vara medveten om. Tror Tysklands regering möjligen att Ryssland ockuperade Krimhalvön för att komma åt regionens vindkraftverk?

Läs även: Storbritannien: Ryssland planerar att installera pro-rysk ledare i Ukraina

Visst finns det andra EU-länder som agerat mer kraftfullt än Tyskland för att hjälpa Ukraina. Viktigt att komma ihåg är dock att de gjort detta först efter att Storbritannien tagit initiativet. Det är långt ifrån första gången i historien som händelseförloppet förlöper på det sättet. Storbritannien tar initiativet att stå emot de onda krafterna i världen, och sedan följer resten av Europa så sakteliga efter. Så skedde även under andra världskriget då Storbritannien i över ett år stod ensamt mot axelmakterna sedan Frankrike kapitulerat och innan USA dragits in i kriget. Detta minns nog de flesta från historielektionerna i skolan.

Vad färre vet är att Storbritannien i början av 1800-talet, efter att själva ha förbjudit slaveriet, krossade den transatlantiska slavhandeln med militära medel (!) och på så vis mer eller mindre tvingade alla övriga europeiska länder att också förbjuda slaveriet. Dessförinnan grundlade Storbritannien den marknadsekonomi som, med sin starka ägande- och patenträtt samt stora incitament för innovation, skulle ligga till grund för vad vi i dag kallar den industriella revolutionen, som efter att ha börjat i Storbritannien spred sig över världen och skapade det välstånd vi har i dag.

Storbritannien är kort sagt både den västerländska civilisationens ursprungsland samt dess härförare. Det är man än i dag, när man står upp för Ukraina och dess rätt att närma sig just västvärlden. Vad Tyskland nu visar är att man än i dag inte är redo att axla den rollen. Storbritannien har efter Brexit fortsatt att inta rollen som västvärldens försvarare, samtidigt som Tyskland gjort sig beroende av dess fiender.

Läs även: Gästkrönika: Blir det krig blir det efter OS i Peking

Detta beroende riskerar att lamslå EU och förhindra hela unionen från att införa aggressiva och effektiva ekonomiska sanktioner mot Ryssland vid händelse av ett krigsutbrott. Vi får hoppas att Sverige tar Storbritanniens linje i den konflikt som nu uppstått.

Det finns nämligen en sak till vi kan lära oss av historien, och det är att när Storbritanniens världsbild och filosofi krockar med Tysklands, så vinner Storbritannien alltid till slut.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist