Den senaste månaden har den ryska uppladdningen gentemot Ukraina fortsatt och nu börjar det dras slutsatser av det som pågår, på olika vis. Framför allt USA, Storbritannien, de baltiska staterna och Tjeckien har dragit slutsatsen att det ryska hotet är högst reellt och har agerat utifrån det. De har skickat den typ av militär hjälp som de har möjlighet till att snabbt flyga in och som ukrainska soldater snabbt kan utbildas på, och som kan få en verklig effekt vid händelse av en rysk invasion. Hit hör faktiskt den svenskdesignade Robot 57 (utomlands ofta benämnd NLAW), som är en lätthanterlig pansarvärnsrobot från Saab som en ensam skytt på kort avstånd effektivt kan slå ut ryska stridsvagnar med. 2 000 stycken Robot 57 ska ha anlänt till Ukraina från Storbritannien.

Läs även: Gästkrönika: Invaderar Ryssland Ukraina efter nyår?

Ett ryskt blixtkrig med stridsvagnar i täten som skär genom det ukrainska försvaret ter sig därmed som en allt sämre idé. Kanske har det heller aldrig varit den huvudsakliga ryska planen. Dock så utgör stridsvagnar förstås en stor del av den enorma mängd krigsmateriel som redan har fraktats till områden nära den rysk-ukrainska gränsen. Om man ska tro källor inom den belarusiska järnvägen så ska totalt 200 ryska trupptransporttåg anlända till landet inför de rysk-belarusiska övningarna som börjar den 10 februari.

Sådana trupptransporttåg innehåller normalt sett mellan 50 och 70 vagnar. Vi pratar alltså här om mer än 10 000 fulla järnvägsvagnar med krigsmateriel, stridsfordon och soldater som delvis redan befinner sig där eller snart kommer att göra det. Det går dock inte att bekräfta om detta är fullt trovärdiga källor, så det återstår att se om Belarus kommer att få den överlägset största ryska truppnärvaron på många årtionden eller inte. Redan nu finns det ungefär lika många ryska soldater på plats i Belarus som under fjolårets stora övning Zapad, och tågen från den ryska fjärran östern och Sibirien fortsätter att rulla in.

Det handlar bland annat om marininfanteri från den ryska stillahavskusten som nu anlänt till Belarus. Det är en närmast exempellös omgruppering som pågår för närvarande om det fortsätter så här. En del av de här enheterna har lastats av bara fyra mil från den ukrainska gränsen och skulle kunna utgöra en nyckeldel i ett angrepp mot Kiev.

Är detta verkligen realistiskt och är vanliga ryska soldater mentalt förberedda på att utföra ett angreppskrig? Hur svag den ryska stridsmoralen vore i händelse av ett angrepp mot Ukraina kan man få ett grepp om genom att titta på hur svårt det varit den senaste tiden att värva kontraktsanställda soldater till operationer i Ukraina. Ryssland har det senaste årtiondet i många fall förlitat sig på privata ”säkerhetsfirmor” för att utföra olika typer av militära operationer utomlands. Den mest kända av dem kallas för ”Wagnergruppen” och tros befinna sig i Mali just nu. Dessa legoknektar har satts in i ett flertal konflikter i Afrika och Mellanöstern, men tros även ha varit delaktiga i kriget i Donbass 2014.

Enligt intervjuer med Wagnerveteraner så är intresset bland dessa privata ryska yrkessoldater minimalt att åka och på nytt slåss i Ukraina eftersom de nu skulle få möta en reguljär, stridserfaren och högt motiverad ukrainsk armé. Risken att stupa anses helt enkelt för hög och eventuella lönetillägg väger inte upp det. Att det dessutom är broderfolket ukrainare som man ska slåss emot kan också väga in. Oklart hur vanliga ryska värnpliktiga ser på detta, men om de helt plötsligt skulle kastas in i ett anfallskrig är det svårt att tro att deras motivation skulle vara i närheten av de ukrainska soldaternas.

Läs även: Norell: Rysk expansion i Afrika

Man kanske kan få intrycket av att den ryska regimen har en mycket detaljerad plan som de arbetar utifrån och tar allt stegvis utifrån. Det är både sant och falskt. Det är inte möjligt att förutse alla motdrag som Ukraina och Väst kan tänkas företa sig. Det vet Putin sedan tidigare och i stället har den ryska ledningen en hel arsenal av planer att sätta i verket om rätt förutsättningar och läge uppenbarar sig. Enligt Lukasjenko så ska han och Putin ha kommit överens om att skicka trupp till Kazakstan den 6 januari och hur detta skulle göras, och detta efter att ha överlagt om saken i mindre än en timme.

I en välregisserad intervju med rysk stats-tv 2015 sade Putin att beslutet om att annektera Krim fattades under natten den 23 februari efter att Janukovitj flytt Kiev. I båda fallen handlar det alltså om ganska impulsiva, snabba beslut som byggde på att det fanns färdiga planer att tillgripa. Fördelen för Ryssland den här gången är att deras enorma styrkeuppbyggnad runt Ukrainas gränser möjliggör en massa olika handlingsalternativ.

Putin spelar helt enkelt poker med Väst, och framför allt USA och Storbritannien verkar hyfsat övertygade om att det inte bluffas från rysk sida. Man ska dock komma ihåg att den styrkeuppbyggnad jag beskriver ovan ännu inte har uppnått mycket större volymer än under fjolårets övningar, och vi kommer inte att kunna få grepp om hur många soldater som verkligen finns på plats förrän den 10 februari.

Läs även: Storbritannien: Ryssland planerar att installera pro-rysk ledare i Ukraina

Framför allt den amerikanska underrättelsetjänsten har länge pekat ut månadsskiftet januari–februari som tidpunkten för när ett ryskt angrepp mot Ukraina skulle ske. Den analysen har dock inte tagit med Rysslands de-factoallierade i beräkningen. Det är svårt att tänka sig att Kinas ledare skulle bli särskilt glada om deras propagandaföreställning OS i Peking den 4–20 februari skulle överskuggas av ett nyss utbrutet krig.

Ett angrepp någon dag in i februari känns även det mindre troligt med tanke på att den interna ryska nyhetsrapporteringen ännu inte lär ha hunnit hetsa upp det inhemska ryska budskapet till nödvändig nivå då. Visserligen pratar rysk stats-tv redan nu om att Ukraina förbereder ett angrepp mot Donbass, men utan den utbroderade känslomässiga finess som skulle motivera vanliga ryssar att stödja ett motangrepp.

Som av en händelse slutar även den stora gemensamma rysk-belarusiska militärövningen den 20 februari, samma dag som vinter-OS avslutas. Tidsmässigt råkar detta alltså stämma ganska bra med att de skulle företa sig något annat direkt efteråt. Normalt sett är marken även rent fysiskt beredd för detta, då det oftast är tjäle och bra bärighet i den här regionen. Blir det ett angrepp mot Ukraina 2022 är det här den mest logiska tidpunkten.

Historiskt har arméer som angripit Ryssland drabbats av stora logistikproblem två gånger om året – dels då höstregnen förvandlat mindre vägar till gyttja, men kanske ännu mer under tjällossningen på våren. Tiden brukar kallas för rasputitsa. Ryssarna brukade tidigare skämta om att landet led av två stora problem: ”Duraki i dorogi” – det vill säga ”idioter och vägar”.

Ukraina har rykte om sig att ha ännu sämre vägar än Ryssland. Även om båda länderna förbättrat sitt vägnät så är det en faktor att ha i åtanke, och om man studerar vad det ukrainska vägverket säger om tjällossningen i norra Ukraina så brukar den inträffa från och med den 14 mars. Ryssarna har alltså ett tidsfönster på tre veckor för att ha bra förutsättningar.

Läs även: Klas Hjort: Ryssland är en stat som alla andra

Inom den här tidsramen sker dock även annat. Den 27 februari kommer det att hållas en folkomröstning i Belarus om att genomföra en stor författningsändring. Det här är en nyhet som knappt väckt någon uppmärksamhet alls utomlands eftersom knappt någon ens i Belarus förstår poängen med att lägga kraft på en folkomröstning i dessa tider speciellt eftersom den enda viktiga förändring som folkomröstningen kan ge är att det skapas en lämplig reträttpost för Lukasjenko.

Av en händelse kommer nu Ryssland om de vill att kunna hålla ansenliga ryska militära styrkor i landet just runt den här folkomröstningen. Möjligen är detta en del i den uppgörelse som Lukasjenko gjorde med Putin för att kunna bli kvar vid makten efter de folkliga massprotesterna efter valet 2020 – att Belarus nu även officiellt tar ett stort steg mot att inlemmas i Ryssland. Ett tröstpris för Putin när det inte blir något med de ukrainska planerna.

Västs hot om sanktioner har av en del ansetts tandlösa, men framför allt USA har lärt sig vad som slår mot den ryska eliten personligen och detta skulle få viss effekt. Det finns en risk för ett ryskt väpnat angrepp på en eller flera punkter 21 februari – 7 mars, men sammantaget inser Putin att priset för ett större angrepp på Ukraina blir för högt och kommer att nöja sig med någon form av uppgörelse rörande Donbass och lite statusförändringar i Belarus. Världen kommer dock att hållas i spänning till slutet på februari om detta, och självklart kommer inte Ryssland att gå helt tomhänta ifrån den här stora militära uppladdningen.

Läs även: Ann Linde: Avslöja inte detaljer om sanktionerna mot Ryssland i förväg

Den ryska ledningen kommer att leta svagheter hos sina motparter och agera utifrån det. Även om Ukraina skulle ha svårt att försvara sig mot exempelvis ett massivt artilleri- och robotangrepp, så lär inte de krigsförberedda ukrainarna blotta tillräckligt uppenbara svagheter för att Ryssland ska genomföra ett fullskaligt angrepp.

Angrepp lär ske, men i form av den hybridkrigföring med hackerattacker och destabiliseringsförsök som blivit rysk standard, och möjligen ökad aktivitet i Donbass.

Putin har nu gjort ytterligare en insats för att stärka den ukrainska patriotismen och driva Ukraina västerut.

Engelbrekt Rask
Pseudonym för affärsman verksam i Ukraina och Ryssland