Samtidigt som upprustning pågår vid gränsen mellan Ukraina och Ryssland så bedriver Ryssland redan nu ett sorts hybridkrig mot Europa. Det började med att man tillsammans med Belarus försökte skapa en ny migrantvåg in i Europa, något man misslyckades med eftersom den polska militären på ett exemplariskt sätt höll gränsen. Ryska cyberattacker mot andra länder har även det varit ett problem en längre tid. Nu har vi nåtts av nyheten att drönare som antas vara ryska flugit in på svenskt territorium och helt ostört besökt flera kärnkraftverk, flygplatser och regeringskvarteren. Det är tydligt att dessa nu måste förses med robotförsvar – och det illa kvickt.

Läs även: Gästkrönika: Invaderar Ryssland Ukraina efter nyår?

Den första frågan som infinner sig är så klart vad Ryssland vill med detta. Finns det verkligen känslig information som en drönare kan få tag på genom att spionera över Luleå flygplats, eller för den delen ett kärnkraftverk, och som man inte kan få tag i enklare på andra sätt? Jag kan självklart inte utesluta att spioneri var drönarnas syfte, men för mig liknar detta snarare ett förtäckt hot och markering från Ryssland: Titta hur lätt vi kom in i ert land. Vi vet var era reaktorer ligger, vi vet var er regering håller hus – och ni kan inte skydda dem. Om vi kom in så här lätt med ett par drönare, tänk då hur lätt vi skulle komma in med verkliga stridsflygplan och missiler.

Men, frågar sig många, är det verkligen så troligt att Ryssland faktiskt attackerar Sverige? Nej, ett uttalat militärt angrepp är nog inte aktuellt. Däremot så skulle ju en eller flera drönare kunna råka kraschlanda mitt i ett kärnkraftverk, eller råka kollidera med ett svenskt passagerarflygplan, eller kanske till och med råka flyga rakt in i regeringskvarteren. En olycka händer så lätt.

Visst, vi i Sverige skulle såklart fatta att det inte var olyckor, men vad skulle vi kunna göra? Enligt Lissabonfördraget så måste EU:s medlemsländer hjälpa varandra ”med alla medel som står till deras förfogande” om ett medlemsland utsätts för väpnat angrepp. Ska vi då kräva att hela EU förklarar krig mot Ryssland för att hämnas Ringhals? Vad gör vi om andra medlemsländer velar och tycker att det faktiskt inte är helt bevisat att ”olyckorna” inte var några olyckor? EU:s fördrag lämnar en hel del tolkningsutrymme på det här området. EU kanske tycker att ett fälttåg genom Sibirien inte ingår i de ”medel som står till dess förfogande”? Man kanske anser att det räcker att strössla lite EU-bidrag för att bekosta saneringen av de förstörda kärnkraftverken. Möjligen får vi om vi har tur kanske också en och annan polsk brandbil, för att hjälpa till att släcka bränderna.

Vän av ordning påpekar här nog att drönare av det slag som dykt upp inte lär vara stora nog att vare sig orsaka en härdsmälta eller ta ner regeringskvarteren i 11 september-stil. Det behövs dock inte. Hur många anställda på Ringhals skulle dyka upp på jobbet dagen efter att en drönare kraschat in i kraftverket? Knappast många. En attack av det slaget skulle leda till omedelbar storstrejk inom energisektorn, följt av alla andra sektorer som drabbats av ”olyckor”. Civilsamhället skulle lamslås när elen plötsligt måste ransoneras och flygplanen inte lyfter. Och det skulle bara vara början.

Läs även: Moskva: Väst och Ryssland ”på helt olika spår”

Den svenska regeringen tycks av allt att döma sakna antingen förstånd, försvarsvilja, eller både och. Trots att drönare funnits i årtionden så har man inte försett kärnkraftverken med robotförsvar, och efter vad det verkar inte heller några andra potentiella militära mål. I andra länder är däremot robotförsvar en självklarhet. Sverige lider dock av en synnerligt svensk exceptionalism.

Medan amerikansk exceptionalism handlar om idén att USA har en given och unik position i världen, så predikar svensk exceptionalism istället idén att Sverige är avskilt från världen. Svensk exceptionalism kan sammanfattas med frasen ”det händer inte här”. Vad ”det” är kan variera – alltifrån terrorism till en världsomspännande pandemi inbillade sig Sveriges regering in i det sista att Sverige skulle besparas. Om regeringen inte agerar nu, så är risken uppenbar att Magdalena Andersson inom kort får hålla presskonferens utanför ett brinnande kärnkraftverk och upprepa sin föregångares bevingade ord – ”Vi såg det inte komma”. Då kommer det vara för sent.

Slutligen: På många håll och kanter kommenteras det negativt om Sveriges försvar och försvarsförmåga. Den är givetvis under all kritik, men att som vissa skriva hundratals kommentarer på sociala medier om hur Ryssland skulle kunna ta Sverige på en eftermiddag och hur Sveriges försvar bara består av genusbrigader är helt enkelt inte konstruktivt.

Tvärtom är risken uppenbar att sådant snack bidrar till att minska försvarsviljan, även om det inte är avsikten. Utbredd defaitism gör bara vårt land lättare att erövra, och mer attraktivt för en potentiell erövrare att anfalla. Det ska svenska patrioter självklart inte bidra till.

Läs även: Gustavsson: Den ryska björnen är inte vår vän

Jag vill istället avsluta med att citera den avslutande uppmaningen i broschyren Om kriget kommer från 1961. På den tiden hade vi visserligen både en bättre regering och ett bättre försvar än vi har nu, men följande är lika sant nu som då:

Kom ihåg: Vi måste ställa mycket högre krav på oss själva i krig än i fred. Du kan mer än du tror. I farans stund växer krafterna. Bevara ditt lugn. Lita på dig själv. Hjälp dina landsmän. Bistå myndigheterna. Kämpa beslutsamt vidare. Vi ger aldrig upp!

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist