Ingen högerekonom eller -politiker har någonsin talat om trickle-down economics. Skattesänkningar för rika och välutbildade handlar istället om att långsiktigt stimulera till utbildning, arbete, företagsamhet och risktagande, skriver John Gustavsson.
Termen ”trickle-down economics” härstammar från USA, där den populariserades under Ronald Reagans presidentskap, som ett öknamn på Reagans tydligt högerinriktade ekonomiska politik. Sedan dess, närhelst någon politiker föreslagit skattesänkningar för de rika – vare sig det handlar om lägre marginalskatter, kapitalskatter eller företagsskatter – så har vänsteraktivister och pseudo-intellektuella avfärdat förslagen såsom varande just trickle-down economics. Bakom kritiken ligger ett grundläggande missförstånd bakom varför högern vill sänka skatter.
Läs även: Sandström: Är planekonomi motivet till ivrandet för klimatskräck?
Enligt vänsterns narrativ sänkte Reagan, och många andra högerregeringar efter honom, skatten för de redan rika i tron att pengarna de rika på så sätt fick över skulle ”sippra ner” (”trickle down” på engelska) och gynna alla när de rika shoppade loss för pengarna, något som skulle öka efterfrågan i ekonomin och i längden skapa jobb åt vanliga människor – någon ju måste ju bygga alla lyxyachter och servera alla dyra cocktails, så att säga.
Så är såklart inte fallet. Om man vill öka efterfrågan i en ekonomi så är det, åtminstone på kort sikt, en rent värdelös idé att sänka skatterna för de rika, kort sagt för att rika människor spenderar mycket mindre och sparar mycket mer när de får en skattesänkning. En mångmiljonär som får en tusenlapp extra i månaden i skattesänkning sätter oftast in större delen av tusenlappen på sparkontot, medan en låginkomsttagare som får en tusenlapp extra spenderar det mesta av den – något som de facto ökar efterfrågan.
Men så är det såklart inte någon högerekonom eller -politiker som hävdat det heller. Trickle-down economics är en halmgubbe, en vänsterfantasi skapad för att demonisera politiska motståndare och avfärda den mycket legitima debatten om vad som egentligen är en rimlig (marginal)skattenivå.
Vad är då poängen med att sänka skatten för dem som redan har pengar, eller redan har höga inkomster?
Det har inget alls med konsumtion (efterfrågan) att göra. Överlag så bryr sig högerekonomer (och till den skaran hör jag själv) inte särskilt mycket om att kortsiktigt höja konsumtionen, utan tittar istället på den andra sidan av ekvationen: Utbud – och incitament.
Först och främst leder höga marginalskatter – den skatt du betalar på den sista kronan du tjänar – till att utbildning inte lönar sig. Varför genomgå en treårig utbildning som ger dig 20 000 mer i månaden, om du bara får behålla 9 000 efter skatt (Sveriges nuvarande högsta marginalskatt är 55 procent)? Lägg till CSN-skulder från studieåren, och den förlorade arbetsinkomsten som du kunde ha haft under de tre åren du studerade om du istället valt att arbeta, och skillnaden blir ännu mindre. När det inte finns incitament till att utbilda sig, så minskar utbudet på utbildad arbetskraft. Det drabbar oss alla.
I synnerhet minskar utbudet på den typ av utbildade som vår ekonomi behöver: Att gå en tuff utbildning som leder till ett (före skatt) välbetalt jobb, istället för nån flumutbildning som leder till ett måttligt betalt jobb på det lokala socialkontoret känns för många inte värt det när skillnaden efter skatt är så liten.
Läs även: Hjort: Det är mörkt för svensk ekonomi
Höga marginalskatter gör också att det inte lönar sig att jobba extra. Om du ligger vid eller över gränsen för statlig inkomstskatt så får du med största sannolikhet behålla mindre än hälften av det du tjänar på att ta ett extra arbetspass. Befordringar med tillhörande högre lön blir också mindre värda att sträva efter, då det främst är staten som får en löneförhöjning när du blir befordrad. Utan incitament att jobba så blir produktiviteten i hela ekonomin lägre, och återigen drabbas utbudet av varor och tjänster – som blir dyrare då det finns färre att tillgå och arbetskraften kostar mer.
I länder där skatterna är extremt höga behöver en skattesänkning faktiskt inte ens medföra att skatteintäkterna minskar. Något förenklat (OK, väldigt förenklat) kan man säga att folk betalar mindre skatt per intjänad krona, men jobbar samtidigt mer och får därför högre inkomster, som de sedan betalar mer skatt på totalt.
Jag är verkligen inget fan av Reinfeldts alliansregering, men det går inte att komma ifrån att Sveriges skatteintäkter faktiskt steg både 2007 och 2008, trots de dramatiska skattesänkningar (första och andra jobbskatteavdraget samt ROT/RUT) som genomfördes under de åren. Samma sak skedde för övrigt i Reagans USA: skatteintäkterna under Reagans styre steg med nästan två tredjedelar, trots att den högsta marginalskatten mer än halverades, samtidigt som nästan alla andra skatter också sänktes.
Läs även: Gustavsson: Kinas skuldkris ett hot mot den globala ekonomin
Ibland, oftast faktiskt, så är det inte efterfrågan som är problemet, och att på vänsterpolitiskt vis stimulera efterfrågan genom att ösa bidrag över politiska kelgrisar leder bara till underskott och inflation, då mer pengar finns i omlopp samtidigt som produktiviteten – och därmed utbudet – står still. Det är utbudssidan som är utmaningen: Hur får man folk att ta initiativ och göra sådant som, om vi ska vara brutalt ärliga, är både jobbiga och riskfyllda – som att satsa på en längre utbildning, arbeta övertid, eller starta eget företag?
Den politik som vänstern hånfullt och felaktigt avfärdar som trickle-down economics – ett pejorativt begrepp de själva uppfann – går ut på att lösa just det problemet.
