Gustavsson: Vänsteraktivisterna avslöjar sig
Många är glada över att Gaza-tokerierna börjat försvinna från gatorna, men gladast är nog Nooshi Dadgostar. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Men nu drar Venezuela igång cirkusen igen. Detta skriver John Gustavsson.
Protesterna mot USA:s tillfångatagande av Nicolás Maduro handlar om mer än bara en omtanke om ”folkrätten”: Vänsteraktivister protesterar, samtidigt som utvandrade venezuelaner firar. Ibland har de rent av rykt ihop på gator och torg. Samtidigt är samma vänsteraktivister tysta, eller rent av skeptiska mot protesterna i Iran, som av vissa av de mer extrema aktivisterna anklagas för att vara någon sorts sionistisk konspiration. Det vi nu ser är en rörelse som, lagom till valet, håller på att tappa masken.
Utsikterna för regimskifte i Iran har aldrig varit bättre. Reza Pahlavi, sonen till Irans siste shah och landets ”kronprins”, åtnjuter stort folkligt stöd och står redo att ta över. I svensk media har det framställts som att protesterna handlar om brist på mat och andra ekonomiska trångmål.
Att man försöker tona ned protesterna i Iran är förståeligt. Iran är en ”anti-kolonial” regim, ett land som bröt sig loss från de västerländska bojorna man satt fast i under den USA-stödda shahen. Södermalmsvänstern älskar den typen av berättelser.
SE ÄVEN: Holmgren: Venezuela-vänstern har aldrig stått på folkets sida
Att iranierna sedan låste fast sig i jihadismens bojor talade man tyst om. Vad som händer efter revolutionen är aldrig lika intressant, det viktiga är att revolutionen mot det förhatliga, kapitalistiska väst sker.
På samma sätt älskade man Hugo Chavez. Här var en person som visade att socialismen både kunde vinna demokratiska val och sedan bygga en socialistisk utopi. Att det skedde med anti-amerikanska förtecken i en tidigare koloni gjorde storyn bara bättre.
Venezuela klarade sig mycket riktigt hjälpligt de första åren under socialismen, och man byggde en välfärdsstat. Tyvärr, något nationalekonomer (den yrkesgrupp socialister hatar mest) varnade för redan då, så var hela projektet byggt på höga oljepriser.
Venezuela hade och har stora oljetillgångar, som man nationaliserade. I juni 2014 låg priset på 103 dollar per fat. Drygt ett och ett halvt år senare, i februari 2016, var det nere på 33 dollar. Ekonomin kollapsade. Regimen, som en gång varit folkvald, tvingades ta till valfusk och repression likt den vi känner igen från andra kommunistländer, för att behålla makten.
För inte minst Vänsterpartiet är detta en huvudvärk: Ska man stödja folkviljan i Venezuela, när folkviljan nu är att tillsätta en mycket icke-socialistisk regim? Eller stödja Maduro eftersom han är ”anti-kolonial”? Ska man stödja Reza Pahlavis återkomst som Shah i Iran eftersom han vore bra för kvinnors rättigheter, eller stödja mullorna som står för det ”anti-koloniala”, antivästliga alternativet? Och vad händer om regimen på Kuba faller? Det är faktiskt inte heller otänkbart, och den regimen är ju vänsterfolkets favorit sedan Palmes dagar.
Den officiella partilinjen kommer säkerligen vara lågmäld, ”regeringsduglig” och pro-demokratisk. Men vad händer om officiella partiföreträdare börjar uttala sig negativt om ”sionistkuppen” i Iran, om den lyckas? Eller om de går längre än att kritisera Maduros gripande, och börjar försvara hans gärning som president?
Det var tillräckligt kontroversiellt att utesluta några av de mest extrema Palestina-aktivisterna. Hur mycket politiskt kapital har partiledningen kvar? Det sista Nooshi Dadgostar behöver är en debatt om socialistiska regimer i utlandet, där den anti-koloniala ideologin kolliderar med verkligheten.
SE ÄVEN: Sjölander: Västvärldens självhat
Att samma aktivister som demonstrerade för Palestina också är emot maktskifte i Venezuela och Iran beror på att deras grundläggande ideologi inte handlar vare sig om Palestina, eller ens om solidaritet, jämlikhet eller någon annan socialistisk paroll. Den vägledande principen är, till syvende och sist, den anti-koloniala tron på västvärldens inneboende ondska. Det får vi aldrig glömma.
