Lagom till EU-valet kommer nyheten att EU vill förbjuda vitt snus. Detta är såklart inte första gången ”snusfrågan” kommit upp i EU-sammanhang. Redan innan folkomröstning 1994 spreds dekaler med slagordet ”EG? Inte utan min prilla”. Flera gånger har regeringen sedan inträdet tvingas försvara snuset, och varje gång har det skett under pompa och ståt.

Läs även: Moderaterna ska kämpa för vitt snus

2013, senast snuset hotades av EU, stoltserade dåvarande hälsominister Maria Larsson med att regeringen ”räddat snuset”. Hela debaclet väcker en viktig fråga: Varför berättar media bara om EU:s beslut när de redan är tagna? Och; varför låtsas vi som att vi måste göra som EU säger?

Medias övervakning av EU är, utan att överdriva, helt värdelös. Tiden då alla mediehus hade gäng av korrespondenter i andra länder (och Bryssel) är länge svunnen. Idag bemödar sig inte ens media med att kolla upp hur parlamentarikerna röstar. Jag grävde ner mig i röstningsprotokollen och skrev en text om hur Sara Skyttedal röstat under hennes fem år i parlamentet, och mig veterligt är detta den enda granskning av hur någon sittande parlamentariker röstat.

De flesta av Sveriges 21 parlamentariker ställer upp för omval, och alla utom Sara Skyttedal gör det så här långt utan att någon i media ens kollar och upplyser väljarna om huruvida de röstat som de, inför EU-valet 2019, lovade att de skulle göra.

Hur många svenskar visste om att snuset ens var på agendan innan typ, nu? Hur många visste om att EU infört ett eldningsförbud som, beroende på hur det tolkas, kan förbjuda majbrasor? Varför krävdes inte Sveriges kommissionär och våra parlamentariker på svar om hur de ställde sig till det här, medan tid fanns att ändra något? Nu har ju EU av allt att döma redan beslutat om en linje.

Svenskar är överlag EU-vänliga, men ingen gillar EU:s klåfingrighet. Sedan Brexit har EU i mångt och mycket blivit ”kaxigare”, övertygade om att de gjort Storbritannien till ett tillräckligt stort avskräckande exempel för att inget annat land ska vilja lämna unionen.

Sverige måste dock inte gå ur EU för att stoppa ett snusförbud. Det räcker att Sveriges regering tydliggör att man inte tänker följa ett eventuellt förbud, och, om förbudet ändå kommer, håller fast vid den linjen och meddelar de relevanta myndigheterna att ignorera EU-direktivet.

Läs även: Jan Emanuel: ”Ge fan i vårt snus!”

Nu undrar säkert någon om man verkligen kan göra så? Står inte EU:s lag över svensk lag? Det är innebörden av företrädesprincipen, som är en ganska luddig rättspraxis som tolkas väldigt olika i olika länder. Många länder, inte minst i öst och Sydeuropa, har ignorerat många av EU:s regler eller infört dem men låtit bli att tillsätta resurser för att se till att de efterlevs.

Sveriges vilja att bejaka Bryssel och vara ”bäst i klassen” har gjort oss till en dörrmatta.

Om Sverige väljer att inte följa EU:s regler finns det i verkligheten väldigt, väldigt lite som EU kan göra. Sverige är en nettobidragsgivare, till skillnad från Polen som EU kan pressa med hot om indragna EU-bidrag. Några arga brev och en utskällning av vår kommissionär är ungefär det mesta EU kan mäkta med i det pressade läge man är i, efter att år av låg tillväxt, inflation och krig gjort unionen svagare än på årtionden.

Dylik trotsighet går såklart emot den svenska mellanmjölksmentaliteten. Är det verkligen värt att bråka så mycket bara för en snusdosas skull? För mig personligen som inte använder tobak och inte ens bor i Sverige skulle det inte påverka något alls. Däremot skulle vårdköerna påverkas.

Det är ett faktum att snus används som avvänjning från cigaretter, och att cigaretter är betydligt farligare för hälsan. Om EU lyckas förbjuda snus, så kommer fler svenskar att dö i lungcancer och belastningen på vården att öka.

Läs även: Hjort: Snuskonflikt utan konflikt